Den hälsosamme ekonomisten

Revanschen för Lycksele

Ännu i dag minns jag slaget i Lycksele. Det kanske mest avgörande och traumatiska ögonblicket i Moderaternas historia. Jag minns hur jag stod i baren på stadshotellet i Lycksele och pratade med Gunnar Hökmark och hur vi trakasserades av en gravt överviktig och berusad Lyckselebo som ställde sig och stirrade på än den ena och än den andre. Väluppfostrade som vi Moderater är (var) försökte vi ignorera hen. Och klokt var kanske det då han hade många av sina kompisar där.

Har funderat över den besvärliga Lyckselebon som störde sig på Muf-are och om han kanske kände på sig att dom som var där småningom skulle växa upp, göra politisk karriär och sedan dra in hens förtidspension.

Hur som helst - slaget i Lycksele var omröstningen då Fredrik Reinfeldt vann över Ulf Kristersson. Sällan har väl glädjen varit så delad som vid detta tillfälle. Hälften av stämmoombuden var glada, den andra halvan var väldigt ledsna. Vi studentförbundare - som stod lite utanför konflikten - skrev en sång om det hela och försökte skämta om konflikten under stämmomiddagen genom att dra paralleller till presidentvalet i USA. Ingen annan tyckte dock att det var det minsta roligt.

Att man förlorar slaget innebär dock inte att hela kriget är förlorat. Anna Kinberg Batra, på förlorarsidan, är snart partiledare för Moderaterna och Ulf Kristersson blir partiets finansministerkandidat. De var bara tvungna att vänta på sin tur.

Och så är det ofta i politiska sammanhang. Den som väntar på sin tur och tar skeden i vacker hand belönas till sist. Så var det med Fredrik Reinfeldt och så var det med Ulf Kristersson. Det är vetskapen om att det i längden inte lönar sig att bråka som gör att politiska partier kan hålla ihop. Både Fredrik och Ulf hade dock en lång och besvärlig läroperiod.

Och det är också därför som sönderfallet i ett parti går så snabbt när det väl har börjat. När det inte längre finns någon framtid i partiet finns det inte längre något skäl att avstå från att sparka partikollegorna på smalbenet.

Kommentarer