Reinfeldteffekten
Har nu läst klar Aron Etzlers bok Reinfeldteffekten. Det är en imponerande och såvitt jag kan bedöma korrekt analys. Själv upplevde jag den första mandatperioden inifrån. Först som socialpolitisk samordnare på Rosenbad. Ett slags grindvakt som skulle säkerställa att de förslag som presenterades av de olika departementen låg i linje med Moderaternas politik. Om jag upplevde att så inte var fallet lyftes frågan till högre nivå - ytterst till det så kallade "inre kabinettet", en informell grupp bestående av de fyra partiledarna.
Senare i mandatperioden arbetade jag med utformningen av sjukförsäkringsreformen. Den berörs inte lika mycket i boken som förändringarna på arbetsmarknaden. I praktiken var förändringarna dock minst lika omfattande - skillnaden var att de i fallet med sjukförsäkringen inte hade utarbetats i förväg.
Etzler visar att konceptet Nya Moderaterna inte bestod i triangulering. Det är något som vi som var på insidan redan känner till, men som allmänheten inte är bekant med. Det kan till och med vara så olyckligt att kunskapen inte ens traderats ordentligt i partiet - något som skulle kunna förklara några lätt märkliga utspel från partiet. För om man inte vet att Nya Moderaterna var mer än triangulering är det lätt att reducera konceptet till just politisk positionering. Men det var inte det som gjorde Alliansen framgångsrik. Det var kombinationen av en genomtänkt politik, ett retoriskt förhållningssätt och en neutralisering av vissa känsliga frågor.
Precis som jag pekar Etzler ut sjukförsäkringen som regeringens akilleshäl i en i övrigt genomtänkt strategi. Att vinna 2010 - mot alla odds - hade varit århundradets politiska prestation. Nu blev det bara en halv vinst, eftersom Sverigedemokraterna kom att bli vågmästare. Det som gjorde att Alliansen snubblade på målsnöret var ironiskt nog ett blogginlägg. Att det inte gick än värre berodde på att Socialdemokraterna av något märkligt skäl inte ville utnyttja sitt övertag i sjukförsäkringsfrågan i valet. Som Sven-Otto Littorin uttryckte saken: "Vi kunde inte begripa varför de [Socialdemokraterna] inte utnyttjade det mer!"
Vissa på den borgerliga kanten trodde nog att det faktum att sjukförsäkringen dök upp i slutet av valrörelsen var resultatet av en snillrik gräsrotskampanj från motståndarsidan Själv tror jag det var en ren slump, den kunde ha dykt upp när som helst - det anmärkningsvärda är som sagt att oppositionen inte lyfte frågan själva. Som bloggaren själv uttryckte saken: "Och tror ni på fullaste allvar att jag skulle döpt min blogg till 'Klamydiabrevet' om jag tänkt bli en offentlig person?"
Det sista kapitlet bryter tyvärr den i övrigt politiskt relativt neutrala stilen. Hoppa över det om ni läser boken för att förstå mer om svensk politik. Det känns där nästan som om Etzler vill be om ursäkt för att han hyllar - eller i alla fall beundrar - Nya Moderaternas politiska strategi. Det skulle väl bli för mycket om han även erkände att Alliansen lyckats med själva politiken.
Bland annat är statistiken om antalet anställda i välfärden missvisande - om man inte räknar med dem som jobbar i privata och kooperativa företag ser det förstås ut som om antalet händer i välfärden minskar. Men räknar man om genom att kompensera för att anställda i privata företag samtidigt ökat ser vi att Alliansen ökat resurserna till välfärden, mer än halverat sjuktalet och sänkt skattetrycket påtagligt. Ekvationen går ihop främst därför att utgifterna för sjukpenning och förtidspension i reala termer är omkring 40 miljarder kronor lägre i dag än 2006. Ett problem är dock att resurer också tagits fram via nedskärningar på försvaret - en kortsiktig politik som slår tillbaka. Men det är en annan sak.
Och här finner vi också det största problemet med att skriva en bok om Nya Moderaterna och samtidigt vara partisekreterare i Vänsterpartiet. Det är svårt att som vänsterpartist erkänna att högerpolitik fungerar. Etzler tvingas söka efter statistik som bekräftar hans tes om att klyftorna ökar och välfärden urholkas. Men eftersom detta inte stämmer blir avsnittet krystat och bryter av mot resten av boken. Epilogen blir som lök på laxen i en annars mycket vederhäftig bok.
Kommentarer