Den hälsosamme ekonomisten

Rehabiliteringskedjan förkortade sjukskrivningarna

Björn Johnsson, som jag har diskuterat sjukförsäkringen med vid flera tillfällen, menar att rehabkedjan har små effekter på sjukfrånvaron. Jag håller förstås inte med om detta. Vi kan till att börja med konstatera att antalet helårspersoner som befinner sig i sjukförsäkringen har minskat med nästan 200 000 sedan 2006 och att antalet som är beroende av bidrag för sin försörjning förväntas minska med 250 000 ytterligare under de kommande fyra åren.

Det innebär att utanförskapet, som 2006 omfattade drygt en miljon människor, år 2014 kommer att uppgå till 600 000. Så låga siffror har vi inte haft sedan 1970-talet. Björn Johnsson menar att detta inte har något att göra med rehabiliteringskedjan. Så låt oss därför fundera över vad som har förändrats under dessa fyra år och om det är rimligt att rehabiliteringskedjan har påverkat utvecklingen.

I den gamla sjukförsäkringen prövades arbetsförmågan först mot de egna arbetsuppgifterna, därefter mot den egna arbetsgivarens arbetsuppgifter och slutligen mot hela arbetsmarknaden. Vid en genomgång av de sjukfall som pågått mer än ett år visade det sig dock att arbetsförmågan i mer än 70 procent av dessa fall inte hade prövats mot något annat än de egna arbetsuppgifterna.

Att så inte hade skett kan till stor del förklaras av att sjukskrivningsprocessen var passiv. Man kan likna processen vid en förhandling mellan fyra politiska partier, där vart och ett kan lägga in veto mot eventuella förändringar. Fast här var det fyra helt andra parter som det handlade om: Arbetsgivaren, Försäkringskassan, den anställde och sjukvården.

Om denna koordinering fungerade bristfälligt - på grund av att den ena eller andra parten inte gjorde sitt jobb - gick sjukskrivningen automatiskt vidare och den anställde blev kvar på steg ett i Försäkringskassans sjustegsmodell.

Rehabiliteringskedjan förändrade detta. Sjustegsmodellen ersattes med en trestegsmodell, där arbetsförmågan successivt prövades mot det egna arbetet, den egna arbetsgivarens verksamhet och slutligen mot hela den reguljära arbetsmarknaden. De olika stegen skulle klaras av inom tre respektive sex månader. Den obligatoriska prövningen för förtidspension inom ett år togs samtidigt bort.

Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har gjort en tidig utvärdering av denna enskilda del av rehabiliteringskedjan. De konstaterar att effekten är påtaglig:

"I samband med prövningen av arbetsförmågan vid dag 181 sker sedan enkraftig ökning (60,7%) av utflödet från sjukskrivning. Effekten är väsentligt större än motsvarande effekt innan tremånadersprövningen. Resultatet är inte oväntat mot bakgrund av att denna prövning, som avser den reguljära arbetsmarknaden, är att betrakta som skarpare."

Vilken effekt detta ökade utflöde får på längre sikt vet vi inte, eftersom datamaterialet bara omfattar det första halvåret. Vi vet heller inte vilken effekt förändringen av reglerna får på förväntningarna. Emellertid kommer en ny utvärdering i vår och då blir vi kanske klokare.

Sedan tillkommer effekterna av rehabiliteringsgarantin, avskaffandet av ettårsregeln för prövning av förtidspension, riktlinjerna för sjukskrivning, sjukskrivningsmiljarden, med mera. Regeringens sjukförsäkringsreform är mycket mer än bara regelverket. Men det som händer under det första året blir helt avgörande för fortsättningen, eftersom det är under det första året som det går att påverka volymerna.

Vad som händer när sjukskrivningen pågått i 2,5 år är helt sekundärt. Det är numera endast 8 000 personer som varje år kommer så långt. Det kan jämföras med att 300 000 människor var sjukskrivna år 2004. Vill man påverka nivån på utanförskapet måste insatserna därför ske under det första året. Sedan är det för sent.

DN ISF

Kommentarer