Regeringen fyller igen klyftorna
Min favoritdel av statsbudgeten är den fördelningspolitiska redogörelsen. Inte för att jag är särskilt förtjust i fördelningspolitik, utan mer för att en saklig redogörelse av fakta om inkomstfördelningen i samhället ofta är det bästa sättet att avfärda vanliga missuppfattningar om effekterna av ekonomisk politik.
Egentligen räcker det med att se sig omkring i världen för att förstå att det inte finns något absolut samband mellan skattetrycket och inkomstfördelningen i ett land. Många av de länder där staten är som mest ingripande i människors liv är också länder där inkomstfördelningen är som mest ojämlik.
Det som dock förenar länder med stora klyftor är ett omfattande utanförskap. I regel finns i utveclingsländerna en vit ekonomi, där den välutbildade och etablerade delen av befolkningen deltar. Därutöver finns en svart eller grå sektor för personer som saknar utbildning. Det vita sektorn utgör uppskattningsvis hälften av ekonomin, medan den svarta och grå sektorn står för den andra hälften.
Den peruanske ekonomen Hernando de Soto har i boken Den andra vägen beskrivit hur ofullständigt definierade äganderätter utgör ett hinder för utvecklingsländerna på vägen mot ett välmående samhälle. Osäkerhet och felaktiga incitament skapar passivitet.
På samma sätt kan olämpligt utformade bidrags- och ersättningssystem utgöra ett hinder för enskilda individer och indirekt ge upphov till en fattigdomsfälla. De passiva och centralstyrda systemen begränsar människors möjlighet att utnyttja sin fulla kapacitet. Rent principiellt skiljer sig inte den osäkerhet som kan uppstå i välfärdsbyråkratin från den osäkerhet som drabbar fattiga i länder som präglas av illa fungerande rättssystem.
Sverige var länge unikt genom att ha en relativt stor etablerad sektor och ett relativt litet utanförskap. Man kan säga att denna unika position kvarstod till mitten av 70-talet, då utanförskapet långsamt började växa igen. Men den här gången handlade det om en ny typ av utanförskap. Det bestod av personer som av olika skäl hamnade utanför det vanliga arbetslivet; med förtidspension, långtidssjukskrivning eller som arbetslösa.
Skillnaden mellan utanförskap i utvecklingsländer och industriländer är inte så väsensskilt som man i förstone skulle kunna tro. Och de ekonomiska konsekvenserna av utanförskapet är mycket likartade. Den tydliga gränsen mellan etablerade och icke etablerade på arbetsmarknaden går enkelt att mäta med olika former av ojämlikhetsindex.
Ett sådant mått på ekonomiska klyftor är Ginikoefficienten. Giniindex är, enkelt uttryckt, hur mycket inkomster som skulle behöva omfördelas för att man ska uppnå en absolut jämn inkomstfördelning. Giniindex mäts som andelen av samhällets totala inkomster och är alltså en siffra mellan noll och ett.
Figuren till höger visar hur giniindex har utvecklats de senaste åren, och förväntas utvecklas under åren som kommer. Finansdepartementet gör två olika prognoser, den som visas i figuren baseras på hushållsdata.
Att Giniindex förväntas minska de närmaste åren beror delvis på finanskrisen, men också på ett stadigt minskande utanförskap. På lite längre sikt är dock utanförskapet, även i Sverige, den viktigaste faktorn för att förklara inkomstfördelningen.
Ett lågt utanförskap är på sikt synonymt med små ekonomiska klyftor, varför en politik som minskar utanförskapet också, på lång sikt, är det enda sättet att varaktigt minska de ekonomiska klyftorna.

Men även på kort sikt, och i ett rent statiskt perspektiv, minskar regeringens politik de ekonomiska klyftorna, vilket framgår av figuren till vänster. Speciellt betydelsefulla åtgärder på kort sikt är det höjda grundavdraget för pensionärer, höjningen av studiemedlen och återställandet av förtidspensionärernas bostadstillägg.
Men det som också framgår med all önskvärd tydlighet är att inget slår ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning som metod för att fylla igen de ekonomiska och sociala klyftor som den förra regeringen lämnade efter sig.
Finansdepartementets beräkningar visar nämligen att de dynamiska effekterna av minskat utanförskap (långsiktig effekt i figuren) överskuggar alla förbättringar som kan uppnås via transfereringssystemet. Och det är således bara genom att hjälpa människor att gå från utanförskap till egenförsörjning som vi kan etablera ett jämlikt samhälle - såväl i Sverige som i andra länder.
Kommentarer