Den hälsosamme ekonomisten

Regelverk eller bristande kommunikation?

Uppdrag Gransknings reportage skulle enligt ingressen handla om regeringens sjukförsäkringsregler. Samtidigt tycks fallet inte ha så mycket med regelverket att göra, utom möjligen på en punkt. Det är att bedömningen av arbetsförmågan numera görs mot den reguljära arbetsmarknaden - inte mot normalt förekommande arbete.

Denna förändring gjordes i samband med rehabiliteringskedjan. Skälet var att det tidigare begreppet - normalt förekommande arbete - var alltför otydligt och tolkades alltför snävt av domstolarna. Men går man tillbaka till lagstiftarens intentioner i propositionen 1997/98:28 Kriterier för rätt till sjukpenning och sjukersättning kan man se att skillnaden mellan begreppen normalt förekommande arbete och arbete på den reguljära arbetsmarknaden är mycket liten - det handlar i princip om samma sak.

I propositionen som definierade de gamla reglerna och begreppet "normalt förekommande arbete" beskrivs vad som menas med ett normaltförekommande arbete. Där sägs att ett ”speciellt” arbete som endastförekommer ”i mycket begränsad utsträckning” inte ingår. Ett sådant arbete måste rent faktiskt erbjudas en försäkrad för att man ska kunna pröva arbetsförmågan mot det. Vidare sägs att bedömning av arbetsförmågan mot ett normalt förekommande arbete inte är begränsad till lokal eller regional nivå, utan att prövningen ska göras mot landet i stort.

I promemorian som föregick propositionen om rehabiliteringskedjan framgår att man med det nya begreppet "den reguljära arbetsmarknaden" undantar subventionerade anställningar som endast är tillgängliga för personer med funktionshinder. Man nämner lönebidragsanställningar och arbete inom Samhall som exempel. Vidare ingår inte arbeten som även från en nationell marknad är ”mycket udda och sällan förekommande”. Det krävs att dessa typer av arbeten faktiskt är tillgängliga för en person för att Försäkringskassan ska kunna neka sjukpenning.

Och ska man utgå från uppgifterna i programmet ter det sig osannolikt att Mari-Louise vare sig skulle ha klarat ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden eller ett normalt förekommande arbete. Att sjukpenningen drogs in torde därför inte ha så mycket med regelverket att göra som med bristande kommunikation mellan Försäkringskassan och sjukvården.

Fallet illustrerar därför vikten av att läkarintygen håller en hög kvalitet och att informationsutbytet mellan primärvård och myndigheter fungerar. För att uppnå detta satsas i år 500 miljoner kronor - inom ramen för sjukskrivningsmiljarden - på åtgärder för att förbättra kommunikationen. I dag är det dessvärre bara 25 procent av samtliga läkarintyg som håller en så hög kvalitet att Försäkringskassan kan göra rättssäkra bedömningar.
 

Regeringen AB Ds SvD1 SvD2 
 

Kommentarer