Realräntorna den verkliga gåtan
Det talas mycket om att låga inflationsförväntningar leder till abnormt höga priser för statsobligationer. Men det är faktiskt inte inflationsförväntningarna som är låga - utan räntorna i sig. Marknaden tycks förvänta sig en negativ avkastning på kapital sedan man justerat för prisnivån.
Inflationsförväntningarna är förvisso låga, men inte så låga att detta motiverar de extremt låga räntorna. Är det rimligt att en 50-årig brittisk obligation har en avkastning på en procent per år inklusive inflation?
Tycker nog inte det. Även om produktivitetstillväxten skulle bli mager ser jag inte att den räntan kan vara förenlig med ekonomiska fundamenta. USA öser på med finanspolitiska stimulanser och över partigränserna tycks det råda enighet om att det går att fortsätta så. De som påstår detta har data på sin sida - trots en expansiv penningpolitik och en expansiv finanspolitik lyfter inte inflationen.
En ränta på en procent över 50 år kräver något mer. Det kräver att Bank of England i grunden förändrar inflationsmålet - till ett mål på noll procents inflation. Men som diskussionen går i dag förefaller det mer troligt att inflationsmålet skruvas upp eller kompletteras med ett tillväxtmål.
Man kan förstås tänka sig att priset på statsobligationer *inte* återspeglar fundamenta. Men i så fall finns möjlighet till enorma arbitragevinster för den som klarar av att gå emot strömmen. Det är extremt att tänka sig att världens stora centralbanker inte längre skulle ha kontroll över sin penningmängd.
Det har de givetvis, även om det i vissa fall kan kräva konstitutionella förändringar för att återta den.
Jag och många andra pendlar mellan olika bilder - normalt eller inte? Gör centralbankerna det de ska - eller inte?
När verkligheten avviker kraftigt från människors uppfattning om densamma är det oftast människorna som har fel. Lever vi i en masspsykos - en bubbla som bara väntar på att spricka? Måste säga att jag börjar luta åt det. Det kommer att hända något stort och oväntat.
Kommentarer