Ramavtal är ingen garanti för leverans
En del offentliga aktörer verkar upprörda över att de ramavtal som de tecknat med privata leverantörer av vårdpersonal inte automatiskt leder till att de kan avropa personal till det överenskomna priset. Det bör de inte vara förvånade över. Ett ramavtal innebär i regel ingen skyldighet att leverera, bara en möjlighet - första tjing. Är man missnöjd med den ordningen finns det olika lösningar. En uppenbar lösning är att skriva in skyldigheten i avtalet - ett vite om företaget inte levererar personal.
Ramavtal används dock i allmänhet mest som ett slags filter - där enbart seriösa aktörer tilldelas ramavtal. Baksidan med förfarandet, som kan tyckas praktiskt, är att den aktör som lagt det bästa budet alltid är etta i kön för att leverera. There can only be one! Man begränsar därmed konkurrensen genom att använda ramavtalen. Det är lite som på arbetsmarknaden, där en fackförening kan teckna kollektivavtal som omfattar alla trots att man bara organiserar en liten del av de anställda.
När socialminister Annika Strandhäll i Aktuellt säger att "... landstingen måste vara solidariska med varandra i att bryta ryggraden på hyrbranschen" visar hon att hon inte riktigt förstått hur det fungerar. Naturligtvis kan de svenska landstingen bilda en kartell, men detta förändrar inte mycket. Grundproblemet är att landstingen har valt en modell - ramavtalet - som gör att det uppstår ett monopol på den andra sidan.
Man kan se bemanningsföretagen som en fackförening dit de anställda söker sig för att förhandla om högre löner och få en bättre förhandlingsposition gentemot landstingen - som på många områden är ensamma köpare av arbetskraft. Ramavtalen blir lite som ett kollektivavtal, som reglerar minimivillkoren för dem som väljer att arbeta för landstingen. Precis som det inte finns någon skyldighet att arbeta hos en arbetsgivare bara för att man är medlem i ett fack finns det i regel ingen skyldighet för en hyrsköterska att arbeta hos ett visst landsting bara för att hens arbetsgivare tecknat ramavtal.
Mot den bakgrunden ter sig Strandhälls språkbruk som en aning anmärkningsvärt. Tänk om Svenskt Näringsliv skulle uttala att "... vi ska knäcka ryggen på facket". Det skulle knappast främja ett gott samarbetsklimat. Men eftersom bemanningsföretagen inte klassificeras som fackföreningar utan som företag - trots att de fyller ungefär samma funktion som en fackförening - är allt tillåtet.
Mitt tips är att landstingen prövar att upphandla på andra kriterier än pris och att man skriver in klausuler som reglerar när leverans måste ske. Men framför allt måste landstingen betala tillräckligt mycket för att de anställda ska vilja jobba kvar.
Kommentarer