Private financing initiatives kostar skjortan i Storbritannien
Det är tydligen inte bara Stockholm som kämpar med konsekvenserna av ett system för offentlig upphandling som inte fungerar optimalt. I Storbritannien är det så kallade Private Financing Initiatives (PFI) som pekas ut som problemen. Kortsiktiga politiker har låtit framtida politiker bära kostnaden för satsningar som de själva kan ta åt sig äran för. En bra start på en dag som jag tänkt ägna just åt att analysera hur offentlig upphandling fungerar i Sverige. Som The Telegraph konstaterar:
An analysis of the Department of Health figures shows that:
- 104 NHS trusts in England will have to pay private companies £1.96 billion by the end of the financial year for PFI deals – enough to pay for treatment of cystic fibrosis patients for 20 years.
- The PFI deals financed £11.8 billion in building hospitals in England but will cost £79 billion to pay back over 31 years – equivalent to almost £4,000 per household in Britain.
- The 20 most expensive PFI deals will cost the NHS £970 million in debt repayment fees this year.
- Four private firms will be paid £39 billion over the course of the PFI deals, and almost £1 billion this year.
Är inte säker på att det är PFI som bör få skulden för problemen. PFI är bara toppen av ett isberg, en modell för samhället att uttrycka preferenser som leder till centralisering och juridifiering. Skrev om den processen tidigare. Den yttersta konsekvensen är projekt som Nya Karolinska - där det finns en budgivare och i praktiken ett monopol/monopson-förhållande mellan den upphandlande myndigheten och byggföretaget.
Bygg- och anläggningssektorn har gått längst i den här processen. Men vi ser att motsvarande håller på att ske på andra marknader - där stordriftsfördelarna är avsevärt mindre och där det borde finnas utrymme för företag med färre än 250 anställda.
Inte helt förvånad över att de politiker som ska betala notan inte är helt nöjda. Ej heller deras skattebetalare. Men går det ens att reversera processen om offentlig sektor avhänder sig den upphandlingskompetens man en gång hade och lägger sina liv i ett monopolföretags händer?
Rätt intressant är det att förslaget om att renovera och bygga ut Gamla Karolinska förkastades eftersom det skulle "... bli så dyrt". Hela sju miljarder skulle det ha kostat. Nya Karolinska kostar 22,8 miljarder bara att bygga. Det har färre vårdplatser än vad ett utbyggt Gamla Karolinska skulle ha haft. Hela OPS-avtalet ligger på 61 miljarder, inklusive det som man glömde att planera för. Så detta har man råd med. Eller ska jag som skattebetalare i Stockholm säga "vi"?
Det jag funderar över är hur mycket bättre primärvården hade kunnat bli om man lagt alla dessa pengar på att förbättra husläkarverksamheten och se till att patientflödena fungerar som de ska. För det är där jag upplever att de största bristerna finns i dag. Superdupersjukvården är man rätt bra på redan i dag och frågan är hur mycket man ska satsa på att bli bäst i världen på smala diagnoser när det stora problemet är att äldre som halkat på trottoaren och brutit lårbenshalsen slussas runt och inte får diagnos och vård i tid? Eller ta den psykiatriska vården som är ständigt nedprioriterad - något som leder till stora kostnader på andra ställen i vården.
Det finns så mycket som hade gått före - om man nu fått sina prioriteringar rätt och om politikerna inte hade låtit sin prioriteringsordning styras av privata konsulter med "framtidens idéer".
Kommentarer