Premiär för Ready Player One
Har nu sett Steven Spielbergs Ready Player One. Det hade jag säkert inte gjort om den inte hade handlat om Virtual Reality. Men den är kul underhållning, även om den inte har samma djup som en pjäs av Lars Norén.
Det som ändå slår mig är hur lite science fiction det är i filmen. Normalt är tekniken i dylika filmer långt från dagens. I Ready Player One är tekniken i de flesta fall mindre än tio år fram i tiden - med några undantag.
Några saker som förekommer är:
1) VR glasögon med samma upplösning som i den verkliga världen. Jag skulle tro att det ligger 5-10 år bort.
2) Man använder haptiska västar som gör det möjligt att känna saker i den virtuella världen. I går lanserades en av de första prototyperna.
3) I RPO spåras alla kroppsrörelser, inte bara huvudet och händerna. Detta ligger ett till två år fram i tiden.
4) Man använder "treadmills" som gör det möjligt att gå eller springa i VR samtidigt som man står kvar på samma plats i den verkliga världen. Sådana finns redan, men de är ännu alltför dyra för att vanliga konsumenter ska ha råd.
Till skillnad från världen i The Matrix är RPO faktiskt inte alls speciellt långt in i framtiden. Det enda som förefaller en aning orealistiskt är faktiskt storyn som sådan. Det onda storföretaget förefaller lite väl ondskefullt, chefen för företaget är osympatisk på ett sätt som gör att man undrar hur han kan få sina medarbetare med sig och grundaren av Oasis framställs som onödigt nördig - det hade räckt med hälften.
Men nu ser man ju inte en sådan här film för handlingens skull, utan för tekniken och för att man är nyfiken på vilken effekt den kan få på den gryende VR-industrin. Det senare återstår att se.
Kommentarer