Populisten och verkligheten
Det finns något nästan poetiskt i ögonblicket då en politisk populist möter verkligheten. Matteo Salvini, vice statsminister i Italien, menade i lördags att han inte bryr sig om Europeiska Kommissionen förkastar landets budgetplan. "Efter att ha levt många år med budgetar som begränsats av Europeiska ledare har vi slagit in på en ny kurs och satsar på tillväxt".
Det är en populism som påminner om hur de svenska Socialdemokraterna brukar agera i opposition. I regeringsställning, däremot, är S i regel ansvarstagande och balanserade. Våren 1994, i vårpropositionen, lade S fram förslag som inte så lite påminner om Salvinis budget - med ofinansierade utgiftsökningar för att "... få fart på ekonomin". Det var i ett läge då Sverige redan hade ett skenande budgetunderskott som den borgerliga regeringen gjorde sitt bästa för att hantera. Men borgarna fick inte så mycket hjälp av oppositionen - Socialdemokraterna - som i stället ville öka de offentliga utgifterna.
Fart blev det. Kanske inte på ekonomin, men på räntorna. Skandias VD Björn Wolrath deklarerade i augusti 1994 att han inte längre tänkte låta försäkringsjätten köpa svenska statsobligationer. Socialdemokraterna, som i sin vårproposition hade utlovat ökade statsutgifter, svängde på klacken och gick slutligen till val på att ordna upp Sveriges finanser.
Det gjorde den nye finansministern Göran Persson också. Med besparingar på sjukförsäkringen och andra offentliga utgifter - men kanske framför allt med skattehöjningar.
När jag hör om de stigande räntorna i Italien och om Salvinis uttalande funderar jag på när denna populist kommer förstå hur det här med ekonomi fungerar? För Socialdemokraterna i Sverige krävdes det ett "Skandia moment" och att man själva hamnade i regeringsställning. Vad som krävs för att få populisterna i Italien att ta sitt förnuft till fånga vet vi inte. Möjligen kör dom landet i diket och låter någon annan hantera problemen.
Eller också blir det som med Socialdemokraterna - att verkligheten till slut tränger sig på och får dom att förstå skillnaden mellan populism och praktik. Fördelen med framgångsrika populister är att de ibland blir så framgångsrika att de tvingas ta ansvar. Med en tioårsränta på 3,5 procent borde det snart vara uppenbart för alla att utgiftsökningar inte är vägen ut ur krisen för Italien.
Och eftersom de två stora populistpartierna redan sitter i regeringen finns ingen annan att skylla på än EU. Man hade kunnat tro att detta skulle få populisterna att besinna sig. Men icke så. Salvini hotar nu att stämma EU för förtal - därför att EU påstått att Italiens ekonomi är under isen. Det hade kunnat vara satir, men tyvärr är det verklighet.
Kommentarer