Politikerna och IEOD
IEOD är en kognitiv bias där individer överskattar sin förståelse för hur saker och ting fungerar. Ofta tror vi att vi förstår komplexa system eller händelser (till exempel hur en toalettstol eller ett blixtlås fungerar, eller politiska processer) mycket bättre än vi faktiskt gör.
Det intressanta med denna illusion är att den inte riktigt avslöjas förrän någon ber oss att förklara det specifika fenomenet i detalj. Det är då vi inser att vår förståelse faktiskt är ganska ytlig.
Forskare som Leonid Rozenblit och Frank Keil har studerat detta i detalj. De har funnit att när människor konfronteras med sin egen brist på förståelse, tenderar de att justera sina självbedömningar och erkänna att deras kunskaper är begränsade. Detta visar hur människor kan vara omedvetna om sina egna kunskapsgränser.
Illusionen av förklarande djup (IEOD) finns i många aspekter av vårt dagliga liv. Några exempel är följande:
-
Teknik: Många människor använder datorer, smartphones och andra tekniska enheter dagligen utan att ha en fullständig förståelse för hur de fungerar. Till exempel kanske de tror att de förstår hur internet fungerar, men när de ombeds förklara det, inser de att deras förståelse är ytlig.
-
Politik: Många människor har starka åsikter om komplexa politiska frågor, men kan ha svårt att detaljerat förklara processerna och principerna bakom dessa frågor. Till exempel kan en person starkt stödja en viss ekonomisk politik men har svårt att förklara hur den politiken skulle fungera i praktiken eller vilka dess sannolika effekter skulle vara.
-
Medicin: Det finns en mängd medicinska och hälsofrågor som människor tror att de förstår, men när de ombeds förklara dem, inser de att deras kunskap är begränsad. Detta kan gälla allt från hur vissa mediciner fungerar till hur sjukdomar sprids eller behandlas.
-
Naturfenomen: Människor kan också överskatta sin förståelse för naturfenomen. Till exempel kan någon tro att de förstår hur blixtar skapas, men när de pressas för detaljer, kanske de inte kan förklara det vetenskapliga förloppet bakom dem.
Jag kommer att tänka på IEOD när jag hör politiker presentera förslag som att förbjuda Ipad på dagis eller att styra hur många barn familjer skaffar sig eller annat som politiken egentligen inte har med att göra. Det är som om politikerna tror sig ha inblick i enskilda människors liv - något som de givetvis inte kan ha då det finns ungefär fem miljoner familjer i Sverige som var och en har specifika livsvillkor och varierande förutsättningar.
Socialpolitiken är ett intressant exempel. Tanken med socialbidrag bygger på att socialsekreterare har någt slags kontroll över vad människor använder sina pengar till och huruvida denna användning är "rimlig" i något slags allmän mening. I vissa fall kan det förstås finnas skäl att göra riktade insatser, men då sådana riktade insatser kräver stora personalresurser tror jag man bör reservera personligt stöd och coachning för en ganska liten grupp.
För nästan alla andra bör enbart generella ekonomiska stöd komma i fråga. Har tidigare skrivit om hur man skulle kunna utforma denna typ av generella åtgärder. Genom att ersätta riktade stöd med generella stöd i form av barnbidrag och negativ inkomstskatt kan man göra socialpolitiken effektivare
Ett annat exempel är biståndet till utvecklingsländer. Oerhört mycket resurser går förlorade när man i biståndspolitiken försöker planera fram storskaliga lösningar. I dag finns möjlighet att skicka pengarna direkt till medborgarna i utvecklingsländer - och det finns exempel på organisationer som går vid sidan av det ofta korrupta statsväsendet i tredje världen.
Problemet med IEOD har förvärrats över tid. Joseph Vitriol och Jessecae Marsh visar i uppsatsen "The illusion of explanatory depth and endorsement of conspiracy beliefs" att individer som har hög mottaglighet för IEOD också lättare faller offer för konspirationsteorier. Om man tror att världen är lätt att styra tenderar man även att förespråka förenklade lösningar på komplicerade problem.
Bidragstak, Ipadförbud på dagis och stora delar av svensk miljöpolitik är i själva verket födda ur IEOD. Möjligen är det sociala mediers fel, eller också är även detta en förenkling av mer komplicerade samband. Medan personer som tänkt igenom samhällsproblem förespråkar generella lösningar, som koldioxidavgifter och barnbidrag, tenderar väljare som är känsliga för IEOD att attraheras av politiska förslag som skatt på plastpåsar och bidragstak.
Politikerna vet säkert i många fall att de gör fel, men väljer ändå de populistiska lösningarna - då de vet att förslagen går hem i viktiga väljargrupper. Det är lätt att lägga fram förslag om språkkrav för medborgarskap. Det är svårare att gå till botten med de etniska och ekonomiska faktorer som ligger till grund för gängvåldet.
Och i många fall är förklaringarna mångfacetterade. Att vi har extremt många skjutningar i Sverige kan både bero på att polisen har ägnat orimligt mycket tid åt att jaga marijuanabrukare och att vi under en längre tid haft en stor invandring. Men medan den grupp som accepterar den första förklaringen befinner sig på vänsterkanten så befinner sig den grupp som accepterar den senare förklaringen på högerkanten. Och sällan mötas de två i seriösa resonemang om hur man ska lösa problemen. För de vet båda hur samhället fungerar - de är offer för IEOD.
Lösningen kanske både är mer resurser till socialtjänsten i utsatta områden och längre straff för gängkriminella? Lösningen kanske både är att minska flyktingmottagandet en tid och att tillåta enskilda att odla marijuana på balkongen?
Jag tar inte ställning i detta - se det bara som exempel på att man för att lösa problem måste se bortom den egna förenklade bilden av hur samhället fungerar och studera vilka politiska åtgärder som ger resultat. För ju mindre en väljare förstår av politik, desto mer benägen är hen att falla för enkla lösningar. Och möjligen gäller detta även tilltron till centrala storskaliga lösningar.
Den som däremot vet hur samhället fungerar tenderar att förespråka generella lösningar som ger individer och grupper goda förutsättningar att själva tackla problemen. Tror vi faktiskt har ett namn för detta - det brukar kallas "liberalism". Inte "kravliberalism" eller "socialliberalism", utan enbart "liberalism".
Bild av Gerd Altmann från Pixabay
Kommentarer