Den hälsosamme ekonomisten

Politikern - GNUns överhen

Det är synd om de rika och de fattiga. De görs hela tiden till instrument för att uppnå politiska mål, utan att egentligen vara en del av den demokratiska processen. Politiken utgår hela tiden från medianväljarens preferenser och villkor. Den som inte befinner sig i flocken riskerar därför att skadas av politiska beslut.

Det är som med GNUerna. För att undvika att falla offer för rovdjur vill GNUerna befinna sig så nära flockens centrum som möjligt. 

Detta får lustiga konsekvenser - exempelvis att GNUer beter sig som GNUer. Faror som skulle kunna undvikas - som strömmande vatten - kan i värsta fall bli hela flockens undergång, eftersom de var och en väljer mellan att avvika från flocken - och bli uppätna av ett lejon - eller hålla sig till flocken och drunkna.

Fullt så illa är det kanske inte med svensk ekonomisk politik - vi håller inte på att drunkna - men det förekommer inslag av GNU-mentalitet. Både fattiga och rika betraktas som instrument för att tillfredsställa medelklassens behov, vilket leder till att vi fattar beslut som inte gagnar flocken i stort.

Låt oss börja med de rika. De rikaste är först och främst skatteobjekt. Ekonomen Jacob Lundberg har i sin avhandling visat att vi tar ut så mycket skatt på de rikaste att vi kollektivt skulle tjäna på att sänka skatten. Att vi väljer att gå så långt visar att vi inte bara struntar i de förmögnas välfärd, utan till och med har en betalningsvilja för att försämra deras situation.

Summan av flockens moraluppfattningar omsätts politiskt i ett skattesystem som tar ut betydligt mer i skatt av de rika än den nivå som skulle maximera flockens överlevnadsförmåga.

Mindre tydligt är det att vi betraktar fattiga på samma sätt. Alla politiker säger sig vilja hjälpa de sämst ställda. Men när vi ser till de politiska förslag som läggs fram är det sällan de sämst ställda som står i centrum. Det är vi själva och vi själva i ett tänkt framtida tillstånd.

Vi kan alla bli sjuka, därför finns det ett universellt stöd för en sjukförsäkring och en allmänt finansierad sjukvård. Men vi ser oss sällan som framtida narkotikamissbrukare eller psykiskt sjuka eller flyktingar från Somalia. Vårt perspektiv på världen och på samhället utgår med få undantag från oss själva. 

Själva ska vi ha ett bra skydd mot saker som kan hända och ett stort mått av handlingsfrihet, de andra ska däremot skärpa sig och förmås att bete sig rimligt. Insatserna som riktas mot personer som står utanför flocken syftar till att få dem att förändra sitt beteende. Knarkarna ska förbjudas att knarka, de psykiskt sjuka får i bästa fall tvångsvård vid akuta psykoser och flyktingarna sätts i arbetsmarknadspolitiska program av Prokrustesmodell.

Tilltron till de andras förmåga att förändra och förbättra sina liv är minimal. Själva klagar vi över höga skatter och regleringar - för de fattiga föreslår vi riktade åtgärder som får dem att agera lika rationellt som vi själva alltid gör.

Vi ser flockmentaliteten när det fria skolvalet kommer upp till diskussion. När någon påpekar det orimliga i att välbeställda med insiderinformation sätter sina barn i skolkö direkt på BB och i stället föreslår lottning i stället blir reaktionen dramatisk. Vi försvarar vår plats i flocken och ser helst inte att samhällsmedlemmar som för tillfället står utanför får möjlighet att konkurrera med våra barn. Privilegierna ska helst gå i arv.

Jag fördömer inte detta agerande. Jag förstår mycket väl att man vill maximera chanserna för sina egna barn. Det jag pekar på är att man genom att bygga murar mot andra samhällsklasser får ett sämre fungerande samhälle - med mindre social rörlighet och på sikt lägre välfärd totalt sett.

Mårten Roslund berör den här frågan i en intressant krönika i Smedjan med titeln "Hellre pengar i handen än subventionerade skateboardparker". Varför är politiker så pigga på att kanalisera sin välvilja i form av naturaförmåner snarare än kontanter - trots att det är mycket mer samhällsekonomiskt effektivt att inte förbruka de pengar som man tagit in via höga skatter på de rika?

Mitt lite cyniska svar är att det inte handlar om dem, utan om oss. Merparten av de satsningar som politikerna avsätter till "fattiga" är i själva verket förmåner till flockens kärna. Antingen till den del som befinner sig strax under medianinkomsten eller den del som befinner sig strax över medianinkomsten.

Vi skulle få ett bättre samhälle om vi lyfte oss över GNU-nivån. Genom att inkludera såväl fattiga som rika i samhällets nyttofunktion kan vi göra detta bättre. Detta skulle antagligen leda oss till slutsatsen att vi bör minska den offentliga konsumtionen och öka omfördelningen. Varje krona som förbrukas via offentlig konsumtion har en kostnad på 1+L, där L är den samhällsekonomiska kostnaden för att använda offentliga medel (social cost of public funds). L kanske ligger på 0,4 i dag, vilket innebär att varje krona i offentlig konsumtion kostar 1,40 kronor.

Det vill till att medborgarna värderar tjänsterna lika högt. Vet vi att den offentliga konsumtionen är värd så mycket? Det är ju inte vi medborgare som har valt att konsumera AMS-kurser eller dagis eller skateboardparker. Det är politiker som tycker att vi behöver dessa saker.

Om vi i stället väljer att omfördela pengar blir den samhällsekonomiska kostnaden lägre. Om vi tar en krona från person A och ger den till person B är den samhällsekonomiska kostnaden bara L, alltså en tredjedel så stor.

Detta kan tyckas som något slags trolleri, men beror bara på att vi låter medborgarna själva bestämma över hur pengarna ska konsumeras i stället för att låta politikerna göra det. Eftersom jag själv vet bättre vilka varor och tjänster som är till nytta för mig blir en sådan välfärdsmodell avsevärt effektivare än en paternalistisk politikerstyrd modell.

Finessen är också att ju mer vi omfördelar i kontanter, desto mindre behöver vi omfördela i form av varor och tjänster. Vi byter helt enkelt offentlig konsumtion mot transfereringar och får på köpet en effektivare användning av samhällets resurser.

Man kan i stället för att köpa en dagisplats höja barnbidraget. I stället för att finansiera en AMS-plats kan man sänka skatten på arbete. I stället för att satsa mer på kommunal äldreomsorg eller LASS kan man utvidga RUT-avdraget eller höja ersättningen till personer med bestående funktionsnedsättning.

Men detta kan ju få människor att bete sig på ett icke önskat sätt, invänder ni kanske? Och det är sant. De kan komma att bete sig på ett sätt som de själva önskar och inte nödvändigtvis på det sätt som vi önskar. Men vad säger att vi är bättre på att bedöma hur de ska agera för att förbättra sin situation?

Allt talar för motsatsen - att människor som får möjlighet att fatta egna beslut klarar sig bättre än de som utsätts för andra människors välvilja. Som Mårten Roslund konstaterar - frihet värderas högre av fattiga än av rika. Staten begränsar och skapar subjekt. Behovsprövning och in-naturaförmåner är knappast lösningen - vi måste tänka större när det gäller fattigdom, vi måste börja betrakta även fattiga som vuxna och beslutsföra individer.

Kommentarer