Politik som linjär programmering
Har tidigare pekat på att det finns en konflikt inom borgerligheten mellan målet att maximera friheten och målet att maximera arbetsutbudet. Jag och flera borgerliga ledarskribenter kallar de två linjerna som uppstått för “arbetslinjen” respektive “frihetslinjen”. Men jag tror faktiskt det finns ytterligare en linje; “nivelleringslinjen”.
Nivelleringslinjen går ut på att utplåna all statistisk korrelation mellan bakgrundsvariabler som ålder, kön, etnisk bakgrund, religion och variabler som beskriver beteendet, exempelvis sysselsättning, inkomst, familjestruktur, bostadsort, et cetera. Nivelleringslinjen drivs av journalister, vissa folkpartister, så kallade feminister och den ideologiskt övertygade vänstern.
Medan arbetsutbudslinjen åtminstone stannar där ytterligare ingrepp skulle ha negligerbart positiv effekt på BNP går nivelleringslinjen vidare ytterligare en bit. Missförstå mig inte, jämlikhet kan ha ett värde i sig. En sann liberal skulle dock aldrig sätta jämlikhet före individens egenmakt.
Ett exempel på nivelleringslinjens dominans i medierna är synen på vårdnadsbidraget. Sällan ser vi medierna beskriva frågan ur ett annat perspektiv än att vårdnadsbidraget lockar kvinnor att stanna hemma för mycket och yrkesarbeta för lite – i genomsnitt.
Synsättet får mig lite att tänka på en metod inom matematiken som kallas “linjär programmering”.
1) Vi har ett problem: Barn måste tas hand om.
2) Vi måste därför lösa problemet genom att hitta en ekonomisk formel som å ena sidan maximerar arbetsutbudet, å andra sidan tar hänsyn till restriktionen att någon korrelation mellan bakgrundsvariabler, som kön eller etnisk bakgrund, och utfall, i form av sysselsättning och inkomst, inte får förekomma.
Skatter och bidrag löses sedan fram som variabler i den sociala optimeringsekvation som maximerar såväl arbetsutbudskriteriet som nivelleringskriteriet. Och i dag tycks det bara vara kristdemokraterna som utmanar synen på samhället och politiken som ett optimeringsproblem. För nästan alla andra handlar det om att förändra några parametrar i ekvationerna för att antingen betona maximeringen av arbetsutbudet eller minimeringen av de statistiska olikheterna i samhället.
Som ekonomist tilltalas jag förstås av möjligheten att kunna ställa upp en ekvation, placera in medborgarna, och efter några algebraiska övningar lösa ut ett korrekt beteende. Som individualist mår jag närmast illa.
När arbetslinjen och nivelleringslinjen råkar sammanfalla är det dessvärre kört för frihetslinjen. Det innebär också att vårdnadsbidraget egentligen aldrig har en chans att vinna politiskt gehör. Tråkigt, eftersom tanken om att medborgarna själva ska ha möjlighet att välja hur de ska leva sina liv faktiskt är en fin tanke. Synd bara att det inte passar in i samhällsingenjörernas linjära programmering.
Kommentarer