Poet kräver poetisk och ekonomisk rättvisa
LAS gör att anställda ofta kan kräva betydande kompensation för att sluta på sitt jobb. Ju starkare anställningsskyddet är, desto mer kan arbetsgivaren tänkas vara villig att betala för att den anställde slutar och inte, till exempel, fortsätter att skriva olämpliga debattartiklar i arbetsgivarens namn. För många startar det verkliga lyftet i karriären med den språngbräda som LAS utgör.
Allra bäst är det om man är livstidsanställd - eller har ett uppdrag som man egentligen inte kan skiljas ifrån, men som arbetsgivaren ändå är väldigt mån om att man skiljs ifrån.
Tänker då speciellt på 12 fördömda ledamöter - varav flera antagligen är mer värdefulla för samhället som icke-ledamöter än som ledamöter.
Det minst blygsamma krav som en ledamot krävt för att avgå från sin stol är dock att "... man ska kunna livnära sig som poet". What??? Att försörja sig som poet är väl lite som att leva på kapitalinkomster som kommunist. Pengar och poesi går helt enkelt inte ihop. Som Martin Nilsson uttryckte saken i dikten "En fattig poet":
Jag sitter här och morrar, mitt skrov av hunger knorrar - det hör till traditionen att poeter svälta skall.
Men kravet ter sig lätt märkligt även av ett annat skäl. En generös ekonomisk kompensation för att "frivilligt" avsluta ett oavlönat hedersuppdrag ... Lite som att sälja sin heder i en auktion där högstbjudande vinner. Ju högre priset blir, desto mindre heder finns det att bjuda på.
Kommentarer