Plåster på såren
Carl B Hamilton lyfter en intressant fråga på SvD Brännpunkt. Väldigt intressant för att komma från en EMU-vän.
"Den nuvarande krisen i Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien visar tydligt att skuldfällan inte bara slår igen i stater som brutit mot stabilitets- och tillväxtpaktens regler, som Grekland. även ett land som Spanien, som följt stabilitets- och tillväxtpakten har drabbats. Spanien hade innan den globala krisen till och med ett budgetöverskott – men hade samtidigt en mycket snabbt växande skuldsättning i privata sektorn som sedan genom bankkriser och räddningsaktioner ”flyttades över” till offentlig skuldsättning. Spanien står nu inför dramatiskt stigande arbetslöshet efter att fastighetsprisbubblan spruckit."
Frågan är dock vilken slutsats man ska dra av observationen att även länder som håller sig till stabilitetspakten drabbas av euromedlemskapet? Hamiltons slutsats verkar ju faktiskt vara att problemet mer handlar om att tillväxtländer tenderar att få en lägre realränta än den rikare delen av EU.
Och då spelar det inte så stor roll om det är staterna eller de privata aktörerna som spenderar för mycket. Pengarna måste i vilket fall som helst betalas tillbaka, antingen via stöd till krisande banker (Spanien) eller som ränta på statsobligationer (Grekland).
Den enklaste lösningen på det problemet är inte att införa en gemensam finanspolitik. Den enklaste lösningen är att länder som Grekland inte går med i eurosamarbetet till att börja med. Att införa starkare IMF och bättre regleringar kan nog mildra effekterna. Men det är ingen lösning på de problem som euromedlemskapet skapar.
Kommentarer