Personlig integritet - inget för makthavare
Visst misstänker man ibland att de politiker som för tillfället har makten är mindre intresserade av att begränsa övervakningen av medborgarna än de politiker som för tillfället sitter i opposition? Glenn Greenwald påpekar i boken Storebror ser dig att så faktiskt är fallet. Enligt en undersökning av Pew Research Center i USA år 2006 tyckte 75 procent av republikanerna att NSA:s massavlyssning var acceptabel, medan bara 37 procent av demokraterna försvarade övervakningen. År 2006 hette presidenten fortfarande George W Bush, alltså en republikan.
När samma undersökning genomfördes 2013 hade andelen republikaner som tyckte att massövervakningen var acceptabel minskat till 52 procent. Fortfarande en majoritet alltså, men betydligt färre. Stödet bland demokraterna hade däremot ökat till 64 procent. Och presidenten hette som bekant Barack Obama, en demokrat.
Ser man till befolkningen som helhet var synen på övervakning i princip oförändrad - det enda som hade hänt var att makten hade flyttats från republikanernas händer till demokraternas.
Att synen på en principiellt viktig fråga som massavlyssning kan avgöras av om en person ser sig själv som allierad med makthavarna i samhället eller på oppositionssidan är lite skrämmande. Vi ser samma sak i synen på EU. Åttio procent av riksdagsledamöterna är för överstatliga arrangemang i EU, exempelvis EMU, medan 80 procent av medborgarna vill ta tillbaka makt från EU.
Och vi ser det kanske tydligast i Moderaterna som under hela sin oppositionstid - fram till 2006 - var ett parti som kämpade för att behålla offentlighetsprincipen, men som i höstas röstade för ett generellt undantag från just denna princip. På samma sätt har Moderaterna gått från att vara motståndare till Datalagringsdirektivet till att aktivt bejaka detsamma - till och med när EU-domstolen förklarar direktivet olagligt och i strid mot de mänskliga rättigheterna.
Att det bara tog åtta år för ett politiskt parti som en gång stod upp för individen och rättssäkerheten att ställa sig på motsatt sida - där ändamålen helgar medlen - kan tyckas helt absurt. För det här har inget med den ideologiska omstöpningen av partiet att göra. Det är bara en effekt av att man har satt på sig härskarringen. Kritik av staten och statens makt blir med ens en oönskad självspäkning. "Staten, det är ju vi", som någon uttryckte saken.
Det bör förstås påpekas att samma sak hände det tidigare statsbärande partiet - Socialdemokraterna. Ja, där hann processen gå ännu längre och producera fenomen som Informationsbyrån, Ebbe Carlsson-affären och Bodströmsamhället. Att något liknande ännu inte hänt den nuvarande regeringen beror bara på att den inte innehaft makten tillräckligt länge.
Fast lite kul är det ändå att regeringen har utsett Ebbe Carlssons gamla överrock - förre statssekreteraren Sten Heckscher - till att utreda Datalagringsdirektivet och hitta ett sätt att komma runt de begränsningar som EU-domstolens dom satt upp? Så i någon mening är cirkeln sluten. Härskarringen lyder bara en herre och den som sätter den på sig kommer med tiden att bli både amoralisk och maktfullkomlig.
Kommentarer