Per Molanders våldsamma attack på halmdockan New Public Management
Noterar att det förs en diskussion om Per Molanders ESO-rapport "Dags för omprövning", som presenterades i dag. I denna menar han att många privatiseringar inte har lett till önskat resultat. Vilket inte är kontroversiellt.
I fråga om socialförsäkringarna tycker jag dock att han hamnar väldigt fel. Han menar att avtalsförsäkringar är mindre effektiva än socialförsäkringar och att man därför bör höja inkomsttaken i de offentliga försäkringarna. Men den optimala graden av försäkring kan inte rimligen ha något att göra med om försäkringstagarna med högre inkomst än den som ersätts i den offentliga socialförsäkringen väljer att försäkra sig privat eller inte. Det enda deras beslut visar är att det finns ett behov av försäkring.
Samma resonemang skulle kunna föras om hemförsäkringar - om staten ersatte människor för alla stölder och andra olyckor som de utsätts för skulle de inte behöva hemförsäkring. Med Molanders logik blir slutsatsen att staten bör ersätta alla medborgare för förluster som de råkat ut för - därför att de till exempel fått plånboken eller cykeln stulen. Staten bör kanske ersätta människor för alla förluster de kan råka ut för över huvud taget.
Här har vi själva problemet med offentliga försäkringar - moral hazard. Höginkomsttagare som ser om sitt hus är fullt kapabla att hantera kortare perioder av arbetslöshet. Den optimala lösningen för både dem och samhället är att de inte har någon försäkring alls.
Sedan har vi det här med avtalsförsäkringar - att fackföreningar erbjuder extra inkomstförsäkringar vid sjukdom eller arbetslöshet. Vet vi om arbetstagarna ens vill ha dessa försäkringar? Det vi vet är att fack och arbetsgivare framförhandlat försäkringarna i kollektivavtal. Huruvida enskilda arbetstagare skulle vara intresserade av försäkringarna om de hade en möjlighet att välja är betydligt mer osäkert.
Att ta förekomsten av avtalsförsäkringar till intäkt för att det finns en efterfrågan på försäkringsskydd mot arbetslöshet och sjukdom utöver grundnivån är vanskligt. När den borgerliga regeringen höjde egenfinansieringen i arbetslöshetsförsäkringen till 30 procent - vilket innebär att den ändå var till 70 procent subventionerad - blev resultatet att hundratusentals löntagare lämnade försäkringen. Jag är personligen övertygad att alla skulle lämna om A-kassorna tvingades bära sina egna kostnader. Det vore bra för samhällsekonomin.
Per Molander är givetvis medveten om att det inte går att argumentera för åttioprocentiga ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemet - i alla fall inte med utgångspunkt i att det vore bra för samhällsnyttan. Beteendeeffekterna av det offentliga systemet att försäkra bort nästan all risk är påtagliga. Införandet av jobbavdraget visar att en sänkning av ersättningsnivån i socialförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen ger dubbelt så mycket pengar tillbaka som själva sänkningen.
Det offentliga erbjudandet till löntagarna blir - ta en försäkring, betala för två.
Hur argumenterar då Molander för sin sak? Jo, på sidan 146 skriver han:
"Det råder också politisk enighet om att försäkringen ska baseras på inkomstbortfallsprincipen, vilket för närvarande inte gäller; systemet befinner sig någonstans mellan inkomstbortfall och grundtrygghet som bärande princip."
När blev argumentet "... det råder politisk enighet" gångbart i akademiska sammanhang?
Det rådde nämligen även politisk enighet om PPM, om taxiavregleringen (det var ett socialdemokratiskt förslag) och i många kommuner råder politisk enighet om att anlita privata entreprenörer. Men på något sätt är detta faktum inte - i Per Molanders värld - ett argument för att dessa marknader fungerar perfekt. Hur kan då det faktum att det råder politisk enighet om inkomstbortfallsprincipen vara ett argument för att detta är rätt väg att gå?
Ni kanske förstår vart jag vill komma. Även forskare har bilder av världen som styr deras tänkande och vad de ifrågasätter. Vissa saker får ifrågasättas, andra saker vill man inte ifrågasätta.
Ifrågasättandet går i vågor och styrs av mycket annat än rena sakförhållanden. På 80-talet var en bärande del av samhällsdebatten kritiken av byråkratin. Minns ni "Babels Hus" - P C Jersilds bok om den okänsliga vårdbyråkratin? Den var precis som Molanders ESO-rapport ett dokument i tiden - en spegel av tidsandan.
Efter 30 år av liberaliseringar slår pendeln tillbaka och vi börjar fundera över hur smart det var att rigga elmarknaden med monopol som ansvarar för infrastrukturen och att helt släppa kontrollen i LSS. Jo, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade är ett exempel som Molander tar upp i boken.
Det vi inte vet är vad som hade hänt om vi aldrig genomfört de marknadsliberala experiment som präglade 80- och 90-talet. Om vi inte hade avvecklat löntagarfonderna, utan låtit dem växa tills facket ägde stora delar av näringslivet. Om löntagarfonderna inte hade blivit grundplåten för världens kanske mest framgångsrika sjukvårdskoncern - Capio.
Capio är för övrigt ett lysande exempel på att privata företag i välfärdssektorn visst kan vara innovativa. Molanders slutsats på sidan 118 i rapporten om att det inte skett någon större innovation i primärvården bör kanske för övrigt kvalificeras med Myndigheten för Vårdanalys konstaterande av vad detta beror på (Vårdanalys 2014, s 17):
"Landstingens utformning av vårdvalssystemen verkar vara delvis begränsande för denna utveckling, eftersom man i stor utsträckning har utformat kraven på vårdcentraler efter hur de landstingsdrivna vårdcentralerna har sett ut hittills."
Vid en utvärdering av nya metoder och arbetssätt är det viktigt att tänka på hur det skulle kunna ha sett ut om ingen förändring genomförts. Människan är till sin natur konservativ och vi har en förmåga att hitta fel där vi lyser med ficklampan. Sällan är det någon som ställer sig upp och försvarar byråkratin som organisationsprincip när de långa väntetiderna i vården kommer på tal. Men egentligen vore detta lika naturligt som att kritisera privatiseringar - eftersom byråkrati är antitesen till marknad.
Vi överskattar ständigt vår egen förmåga att förstå hur samhället fungerar och vi tenderar att försvara generella uppfattningar om samhället som vi kanske lagt oss till med av en ren slump. Samhällsvetare är i det avseendet precis som kommunalarbetare - när man väl har skaffat sig ett hål i marken gäller det att försvara detta.
Nu riktas kritiken mot New Public Management - utan att någon ens har en bra definition på vad detta egentligen är. Som statsvetaren Christopher Pollit skriver
"Generella modeller som New Public Management eller 'good governance' eller 'partnership working' räcker oftast inte särskilt långt. Konsten att reformera ligger i en (ofta mycket omfattande) anpassning till lokala förhållanden. Hursomhelst är dessa modeller sällan väldefinierade eller konsistenta i sig själva. [...] Hela idén att det finns en modell eller en uppsättning principer som kan eller bör tillämpas överallt är suspekt. Som många forskare och vissa praktiker har noterat i årtionden finns det ingen enda bästa väg. Hela reformarbetet bör inledas med en noggrann diagnos av den aktuella situationen, inte med en deklaration uppifrån vilken modell (eller teknik) som ska tillämpas. 'Inget recept utan en noggrann diagnos' är en bra regel för reformatorer."
Så är det. Bloomingtonskolan, med Vincent och Ellinor Ostrom som främsta företrädare, är en av få samhällsvetenskapliga inriktningar som tagit till sig denna sanning. Alla modeller måste prövas förutsättningslöst. Problemet med Molanders ESO-rapport är att endast vissa idéer granskas kritiskt, medan mycket annat tas för givet. Jag saknar kritiken av det byråkratiska sättet att organisera välfärden, kritiken mot inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna, kritiken mot tesen om att utbildning är en kollektiv nyttighet (och att ytterligare utbildning bland högutbildade i nuläget bidrar positivt till samhällsnyttan). När man så hårt sätter fokus på en upplevd avart i det svenska samhället är det lätt hänt att man missar bristerna i de alternativa modellerna. Molanders rapport blir därför i stor utsträckning en våldsam attack på halmdockan New Public Management. Det enda vi lär oss av den övningen är att halmdockor varken kan eller vill försvara sig.
Kommentarer