Den hälsosamme ekonomisten

Peltzman och politiken

Flera nya lagar träder i kraft vid halvårsskiftet. På socialdepartementets område genomförs exempelvis tandvårdsreformen och det familjepolitiska paketet med vårdnadsbidrag, jämställdhetsbonus och barnomsorgspeng. Dessutom träder de första delarna av sjukförsäkringsreformen, rehabiliteringskedjan, i kraft.

Det blir intressant att se hur dessa förslag påverkar opinionen. Naturligtvis kommer inte alla väljare att omedelbart att påverkas av alla förslag. Men med stor säkerhet kommer de flesta människor att över tid påverkas av något förslag.

En annan fråga är vilka förslag som kan avgöra partivalet när förslagen väl har genomförts. Det är en sak att välja parti baserat på vilka förslag som man tycker är bra innan de genomförs, en helt annan att byta parti på grund av att man själv har påverkats av ett politiskt förslag. För att ett politiskt förslag ska vara intressant för medierna krävs att många personer påverkas lite. Men för att ett förslag ska intressera människor i vardagen krävs att det påverkar en liten grupp relativt mycket.

Min egen hypotes är att vårdnadsbidraget får störst betydelse av alliansens förslag på det socialpolitiska området. På andra plats kommer förmodligen tandvårdsreformen. Det tredje förslaget, som jag tror kommer att påverka väljarna i vardagen, är möjligheten för förtidspensionärer att arbeta. Övriga förslag kommer i stor utsträckning att först behöva passera mediernas filter och tolkas. De påverkar alltså inte väljarna på ett lika omedelbart sätt som dessa tre.

Tandvårdsreformen, för det första, gör att människor som tidigare haft svårigheter att betala för större ingrepp kommer att få kraftigt sänkta kostnader. I första hand handlar det om personer som har tandvårdskostnader över 3000 kronor om året. Det är en större grupp än man skulle kunna tro. Ungefär 400000 människor beräknas varje år ha tandvårdskostnader över denna nivå.

För den begränsade grupp som drabbas av höga kostnader är tandvårdsfrågan den allra viktigaste politiska frågan. För alla andra är den bara en politisk fråga bland många. Men för just denna grupp kan den avgöra valet mellan ett parti och ett annat.

Vårdnadsbidraget är ett specialfall. Det är en reform som egentligen inte kostar pengar, men som ändå påverkar människor i vardagen. Att som förälder få möjlighet att vara med sina barn är naturligtvis viktigare än allt som står på tidningarnas ledarsidor. Min teori är att vårdnadsbidraget, för majoriteten av alla familjer som väljer att utnyttja stödet, kommer att vara den viktigaste politiska frågan. Därför är vårdnadsbidraget det kanske största hotet mot socialdemokraterna i dag.

Slutligen, möjligheten för förtidspensionärer att arbeta. Även detta är ett förslag som inte kostar staten något; tvärtom. Men förslaget gör skillnad för människor i vardagen. Gruppen som omfattas av möjligheten att arbeta, utan att förtidspensionen dras in, omfattar 400000 människor. Det kanske inte blir så många som väljer att utnyttja möjligheten, men för dem som gör det kommer förslaget att vara den absolut viktigaste politiska förändringen.

Men finns det egentligen något vetenskapligt stöd för påståendet att just dessa tre frågor är de viktigaste, bland alla andra? Till att börja med finns gott om vetenskapligt stöd för tesen att organiserade särintressen kan påverka politiska beslut. I antologin ”Sex skolor i samtida samhällsfilosofi”, där jag för övrigt medverkar med ett avsnitt om Chicagoskolan, beskriver Niclas Berggren (i bloggvärlden mer känd som Nonicoclosasos) Sam Peltzmanns forskning om intressegrupper:

”Peltzman (1976) utgår från att det politiska spelet består av tre aktörer: en röstmaximerande politiker (som beslutar om regleringar), producenter (som vill ha en reglering) och konsumenter (som inte vill ha en reglering). Politikern väljer att reglera priset på den vara som produceras så att det gynnar producenten, men inte fullt ut (motsvarande ett monopolpris), eftersom väljarna då straffar politikern alltför mycket med färre röster. I den politiska jämvikten sätter politikern priset så att den marginella röstvinsten från producenterna av att öka priset är lika stor som förlusten av röster från konsumenterna till följd av prisökningen.

Då kostnaderna för producentgruppen att agera politiskt är liten jämfört med för konsumenterna, och då producenternas potentiella vinst är mycket större per aktör jämfört med kostnaden per aktör i konsumentgruppen, kommer producenterna i hög grad att lyckas nyttja det politiska systemet för sina egna intressen.
”

Peltzmans exempel gäller producenter, men teorin kan appliceras på alla organiserade särintressen. Det viktiga är att intressegruppens medlemmar har ett gemensamt intresse, att frågan är tillräckligt viktig för att motivera en kritisk massa av engagemang, samt att det finns ett forum att agera utifrån.

Tandvårdskonsumenter med höga kostnader, barnfamiljer som efterfrågar mer tid med barnen och förtidspensionärer som skulle vilja pröva att arbeta är tre grupper som uppfyller Peltzmans krav på att vara en effektiv intressegrupp. Fast med en viktig skillnad; de är inte organiserade.

I Peltzmans teoribildning är det intressegrupperna som tar initiativ till förändringar. När det gäller tandvården, vårdnadsbidraget och förtidspensionärerna är det Allians för Sverige, det vill säga politikerna, som har tagit initiativ till förändring. Och även om jag är övertygad om att de här tre förändringarna gynnar Allians för Sveriges partier är det osäkert om det långsiktigt går att räkna hem hela den goodwill som förslagen ger.

Den felande länken är förstås möjligheten att fånga upp gruppernas engagemang i de politiska organisationerna. Partiorganisationerna är inte lika starka som de en gång var och oppositionen kan naturligtvis alltid kontra med en ännu större tandvårdsreform, ett ännu bättre vårdnadsbidrag eller ännu mer generösa regler för arbete med förtidspension.

Sett ur det perspektivet är det en skänk från ovan (om uttrycket tillåts) att socialdemokraterna redan har sagt nej till vårdnadsbidraget. Att man går till val på att höja ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen är också välkommet ur ett borgerligt perspektiv, eftersom det kraftigt begränsar socialdemokraternas möjligheter att möta upp Allians för Sveriges välfärdsreformer med egna förslag.

Kanske gör socialdemokraterna sitt taktikval av politisk nödvändighet och för att bevara förutsättningarna för samarbete med vänsterpartiet. Det är i varje fall ingen smart politisk strategi.

DN SvD

Kommentarer