Patienten i centrum
Tanken på att ge vårdgivare ansvar för kvalitetsbrister vid operationer är egentligen bara en liten korrektion av ett systemfel som återfinns överallt i sjukvården. I grunden beror alla problem av den här arten på att det saknas patientfokus.
Det grundläggande dilemmat är att ansvaret för patienten är uppdelat på alltför många parter. Om en och samma vårdgivare hade totalansvaret för patienterna skulle kostnaderna kunna internaliseras. Då skulle det vara betydligt enklare att hitta "läckor" i systemet; exempelvis när en aktör i en del av vårdkedjan gör något som orsakar onödiga kostnader i en helt annan del.
Antag att man begår ett misstag vid en knäoperation. Om kostnadsansvaret för varje patient var samlat på samma part skulle denna part tvingas stå för både kostnaden för omoperation och eventuellt skadestånd till patienten. Man skulle direkt kunna se de negativa ekonomiska konsekvenserna av dålig kvalitet, precis som Toyota ser kostnaden för att sälja trasiga bilar och därför gör allt för att undvika eventuella fel.
Så varför ser det inte ut så i dag? Ett viktigt skäl är att de tekniska förutsättningarna för att följa patienten genom vårdkedjan inte har funnits. Och om man inte vet vad som görs kan man rimligen inte heller veta vad saker och ting kostar.
Men även om det hade varit möjligt att följa patienterna hela vägen genom vårdkedjan (faktum är att Skåne under lång tid haft ett system som gör detta möjligt) är kostnadsvariationerna enormt stora. Kostnaden för att byta ut en lever kan uppgå till fem miljoner kronor, medan de flesta patienter nästan inte kostar någonting alls. En titt i halsen, en antibiotikakur och saken är biff.
En vårdgivare som tar helhetsansvaret för en patient måste därför vara beredd på att ta ansvar för såväl levertransplantationer som halsfluss. Och då måste man ha ekonomiska muskler. Det är tveksamt om ens ett landsting är tillräckligt stort för att kunna agera försäkringsbolag.
Och här sitter vi. Med vårdgivare som tar ansvar för var sin lilla del av vårdkedjan och ibland försöker skjuta över ansvaret på någon annan.
Men det skulle gå att komma betydligt längre. En naturlig uppdelning av det organisatoriska ansvaret går mellan öppenvård och slutenvård. Och det är egentligen en ganska smart uppdelning. Ett problem är dock att det finns föga incitament att integrera framåt i vårdkedjan och att samordna primärvård, specialistvård och slutenvård.
Snarare finns en tendens att blockera flödet mellan de olika instanserna på ett sätt som är till men för såväl patienterna som vårdkvaliteten. Sverige är speciellt drabbat av den här typen av suboptimering, med förhållandevis långa väntetider och låg tillgänglighet.
Den som betraktar Allians för Sveriges reformer inom sjukvården ser förmodligen ett antal, i och för sig vällovliga, satsningar på kvalitet, informationsteknik och valfrihet. Det som väldigt få förstår är att alla satsningarna är delar av ett paket för att kunna samla sjukvården kring patienten.
Vårdvalsreformen syftar till att etablera en lotsfunktion och tvinga landstingen att sätta patienten i fokus. Arketypen för vårdvalet är förmodligen Halland, där primärvården redan har ett reellt samordningsansvar.
Satsningen på kvalitetsuppföljning och öppna jämförelser är en förutsättning för att patienterna ska kunna utöva sin valfrihet och välja bort vårdgivare som de är missnöjda med eller som brister i kvalitetshänseende.
Patienträttighetslagen klargör för vårdgivare och patienter de juridiska skyldigheter som vårdgivarna har gentemot patienterna. Detta är en förutsättning för att kunna utkräva ansvar.
Satsningen på klassifikationssystem i vården syftar till att skapa förutsättningar för att mäta och följa upp det som händer i vårdkedjan. Det gör det möjligt att se vad en patient kostar för olika vårdgivare. Detta är i sin tur en förutsättning för att kunna samla kostadsansvaret hos en enskild aktör.
Satsningen på utveckling av vårdens ersättningssystem syftar till att göra det möjligt att fördela ansvaret till rätt aktör. Denna kan exempelvis vara primärvården. Flera landsting, exempelvis Skåne, är redan på väg att införa ersättningssystem som tar hänsyn till att olika patienter har olika vårdtyngd. I förlängningen skapar sådana modeller förutsättningar för att integrera framåt i vårdkedjan.
Nästa steg blir att röra sig mot en mer primärvårdsstyrd hälso- och sjukvård. WHO gav nyligen ut en rapport med titeln Primary Care in The Drivers Seat som beskriver hur patienten skulle kunna sättas i centrum. Det bör dock noteras att Sverige inte är det enda land som vill röra sig i denna riktning.
Naturligtvis kommer primärvården aldrig att kunna bära hela det ekonomiska ansvaret för en hjärt- eller levertransplantation. Men det går att komma en bra bit på vägen mot större helhetssyn och en mer patientfokuserad hälso- och sjukvård. Regeringen har, genom de hittills genomförda reformerna, redan börjat ta de första stapplande stegen.
Kommentarer