Optimal control förklarar bankvinsterna
Det går bra för svenska banker, trots hård konkurrens från nya betaltjänster. Det kan för många tyckas obegripligt att marginalerna på bolån kan förbli höga trots den hårda konkurrensen om kunderna. I själva verket är det inte konstigt alls. Men för att förstå varför bankerna tjänar pengar just nu måste man känna till begreppet "optimal control" och linjär programmering.
Optimal control är ett sätt att lösa ett optimeringsproblem givet vissa restriktioner. För att hitta ett globalt optimum deriverar man i tur och ordning en målfunktion med avseende på de variabler man kan välja storleken på, samt en eller flera så kallade lagrangemultiplikatorer. Resultatet blir ett antal första ordningens villkor som kan användas för att lösa ut det optimala värdet på variablerna.
Sidorestriktionerna kan antingen vara bindande eller också inte. En sidorestriktion vid optimeringen kan exempelvis vara Baselreglerna, om en viss minsta kapitaltäckning för alla banker. Om inflationen är hög och hushållens ränteutgifter höga är det mer sannolikt att det är hushållens räntekostnader som utgör restriktionen för hur mycket banken kan låna ut. Men om inflationen är låg och ränteutgifterna är låga är det större sannolikhet för att det är Baselreglerna som begränsar bankens utlåning.
Om baselreglerna är bindande måste banken tacka nej till bankkunder som vill låna, eftersom de inte får öka sin lånestock ytterligare. Tacka nej gör man genom att sätta räntan på bolånen så högt att det råder balans mellan nytillkommande kunder och kunder som lämnar banken. Upplåningskostnaden i Riksbanken kan dock vara betydligt lägre än den ränta som bolånekunderna får betala. När Baselrestriktionen är bindande kan räntemarginalen därför vara betydligt större än den nivå som skulle uppstå på en marknad med fri konkurrens.
Ytterst kan banken givetvis samla in mer kapital, men med vetskap om att situationen med ständigt ökande efterfrågan på bolån kommer förändras ter sig detta kanske som en dålig lösning. En dag sitter man där med kapital som inte avkastar tillräckligt mycket för att banken ska göra vinst. Bankens aktier lär då falla och i värsta fall kan den hamna i en ond spiral och behöva stöd av staten.
Jämför denna situation med det läge som bankerna befinner sig i när inflationen stiger. Då väljer hushållen att minska på sina bolån, eftersom ränteutgifterna blir högre. Bankerna har inget emot att låna ut, men de hittar inga som vill låna. Konkurrensen mellan bankerna leder till att räntemarginalen minskar och att bankerna konkurrerar om att låna ut till kunderna.
I många länder är skillnaden mellan löptiderna på bankernas utlåning och inlåning betydande. Ofta är löptiderna på bolån fem eller tio år medan inlåningen har kort löptid. Så är det inte i Sverige - här är merparten av bolånen rörliga, vilket innebär att bankerna omedelbart måste anpassa boräntorna till efterfrågan. Svenska banker finansierar sig dessutom i stor utsträckning på marknaden, vilket innebär att en höjd ränta får snabbt genomslag på bankernas lönsamhet. I andra länder kan bankerna parera en ränteuppgång genom att bibehålla låga räntor på inlåningen där konkurrensen kan vara mindre. I Sverige är den vägen i stor utsträckning stängd och bankerna måste betala marknadsränta för sin finansiering.
Att kapitaltäckningsreglerna inte längre blir en bindande restriktion, att svenska banker finansierar sig på marknaden och att bolånen är rörliga är faktorer som talar för att det kan bli tufft för bankerna framöver. Kunderna är inte inlåsta i särskilt stor utsträckning och det är köparnas marknad i ett läge då räntorna stiger. Om inte hushållen ser om sina lån i detta läge - när kommer de i så fall att göra det? Till det kommer den tekniska utvecklingen som på sikt gör hela verksamheten överflödig.
Kommentarer