Oppositionen i SLL kan sluta peka finger
Det är rätt naivt att tro att prestationsersättning för läkarbesök skulle lösa några tillgänglighetsproblem i vården. Visst, vårdcentralerna blir nog mer benägna att ta emot fler patienter. Men blir de mer benägna att hantera patienternas hälsoproblem?
Som sjukvården är uppbyggd i Stockholm genererar primärvårdsbesöken fler besök i specialistvården. Ett sätt att få mer ersättning är ju att korta besöken genom att skriva remiss till någon annan. Detta ökar i sin tur trycket på specialistsjukvården och gör att Stockholm inte uppnår kömiljardens mål för utredning. Fler specialistbesök innebär i sin tur större tryck på sjukhusen.
Det innebär att en förbättrad tillgänglighet i primärvården (i bästa fall) uppnås på bekostnad av sämre tillgänglighet i specialistvården. När det som egentligen skulle behövas är bättre samverkan mellan specialister och primärvård för att lösa patienternas hälsoproblem.
Specialistvårdens ersättningssystem är ett annat sorgligt kapitel. Det är inte ovanligt att ersättningarna varierar upp och ned med 30-40 procent från ett år till ett annat. Ett resultat av att man har korsat ett planekonomiskt rambudgetsystem med ett marknadssocialistiskt prestationsersättningssystem.
Några av problemen framgår av följande OH-föredrag som Patric Källman och Peter Seger presenterade på Privatvårdsdagen i höstas. För att sammanfatta det hela kan man väl säga att det är ungefär lika lätt att styra stockholmsmodellen som att köra baklänges med husvagn i 110 km/h på Essingeleden.
Tror att man skulle behöva bygga om hela modellen från grunden. Den är i stora delar kaotisk, eftersom politik och utförarorganisation över tid växt samman. Ingen har riktigt klart för sig vem som har ansvar för vad. Tyvärr är det väl ingen som orkar ta tag i det hela. Oppositionen, som nu pekar finger åt majoriteten, har haft chansen att göra något åt problemen två gånger. Och vad gjorde dom? Inte ett dugg.
Kommentarer