Opportunism eller kräkmedel?
Som Dick Erixon påpekar är det ombytta roller i nästa val. I valet 2010 ska socialdemokraterna förhålla sig till förslag och åtgärder som har vidtagits av en borgerlig regering. Precis som de borgerliga partierna tidigare har tvingats förhålla sig till den socialdemokratiska regeringens politik.
Den politiska marknaden brukar ofta beskrivas som en stackelbergjämvikt. Det finns gott om forskning med detta antagande, som ofta utgår från situationen i den amerikanska kongressen. En svensk uppsats på detta tema publicerades dock nyligen. Che-Yuan Liang har, med liknande metodik, undersökt om det är en fördel eller en nackdel att vara i opposition i svenska kommuner.
Stackelbergjämvikten karaktäriseras av att det finns en ledare och en efterföljare. Ledaren brukar i modellerna antas vara det eller de partier som innehar regeringsmakten, medan efterföljaren är oppositionspartierna. Forskningen visar att det finns två effekter som gynnar ledaren respektive efterföljaren.
Ledaren har fördelen av att lättare nå ut i medierna. Detta sker genom politiska beslut och utspel, som av naturliga skäl alltid får större uppmärksamhet än oppositionens utspel. Samtidigt har efterföljaren fördelen av att kunna anpassa sin politik till ledarens, utan restriktioner. Eftersom efterföljaren i regel presenterar sina budgetförslag efter ledaren kan efterföljaren anpassa förslagen så att de matchar väljarnas preferenser i större utsträckning. Om ledaren exempelvis satsar två miljarder på sjukvården kan efterföljaren lätt trumfa detta utspel genom att satsa 2,1 miljarder.
Och det är naturligtvis ingen poäng med att satsa 2,4 miljarder på sjukvården om det räcker med att satsa 2,1 miljarder kronor för att vinna över de väljare som tycker att sjukvård är en viktig fråga. I stället kan de resterande 0,3 miljarderna användes för att skaffa övertag i någon annan fråga, exempelvis skolan.
Det är tydligt att socialdemokraterna i dag tillämpar en efterföljarstrategi, som syftar till att maximera väljarstödet. Ett exempel är att man insett att man kan vinna över de väljare som vill ha en högre A-kassa, utan att komma med politiska överbud. Därför har s valt att begränsa återställarna av A-kassan så att ersättningen visserligen höjs till 80 procent under det första året, medan man låter regeringens förändringar därefter ligga kvar.
S valde att ge pensionärerna lite större skattesänkningar än regeringen (180 kronor i månaden) i förra budgeten - precis så mycket som man anser är tillräckligt för att vinna över marginalväljarna i denna grupp. Nu har regeringen visserligen återtagit initiativet genom att föreslå större skattesänkningar än s. Fast troligen kommer s i sin skuggbudget att åter lägga sig strax över regeringen.
Samtidigt accepterar socialdemokraterna jobbskatteavdragets fas 1 och 2. Med all sannolikhet kommer man även att acceptera den tredje fasen. Och troligen kommer s inte att föreslå någon höjning av ersättningen i sjukförsäkringen, förutom att taket höjs till 10 basbelopp. Även det senare är nog tveksamt, då det kostar väldigt mycket pengar som skulle kunna användas för att vinna över väljare i någon annan fråga.
De politiska positionsförändringarna är med andra ord förutsägbara. I fråga efter fråga lägger sig socialdemokraterna i en position som syftar till att på det mest kostnadseffektiva sättet övertrumfa regeringen. Kanske är det lite väl förutsägbart för dem som tycker att det här med politik och politiska partier också handlar om principer och eviga värden.
Hur nödvändigt är det då för oppositionen att anpassa sig till regeringens förslag? Ja, tänk tanken att socialdemokraterna skulle gå till val på att återställa situationen som rådde före 2006 års val. Det skulle innebära en skattehöjning på 1 300 kronor i månaden för en genomsnittsinkomsttagare, återinförd fastighetsskatt, en halvering av stödet till tandvården, en nedskärning på äldreomsorgen med två miljarder årligen, höjd skatt för pensionärer, höjd bolagsskatt och höjda arbetsgivaravgifter.
Listan kan göras betydligt längre. Men det räcker för att poängtera att socialdemokraterna, med ett sådant valmanifest, skulle kunna glömma valvinst 2010. Anpassningarna till regeringen är en förutsättning för att oppositionen över huvud taget ska ha en chans att vinna. Valet mellan opportunism och ett valmanifest som uppfattas som kräkmedel är ganska enkelt. Trots allt.
Kommentarer