Om tacksamhet och otacksamhet
Det blev ett himla liv efter Somar Al Nahers krönika i Aftonbladet om att hon såg välkomstceremonin på nationaldagen som ett hån. Själv tycker jag att man får hålla isär olika saker - nationen Sverige har knappast någon skuld till att hon utsattes för tandröntgen.
Sedan är det lite ironiskt att hela twittersverige går igång på krönikan. Det är ofta samma personer som normalt upprörs över att man inte inte får uttycka sig fritt i det här landet. Hon har väl rätt att känna sig kränkt? Fast nu är det ju tradition att man behandlar människor olika beroende på deras medborgarskap, så särskilt förvånad borde hon inte vara. Sverige tillhör de mer generösa länderna i det avseendet.
Men hon har en poäng. Vem är det som hon bör känna tacksamhet inför? Miggorna som biföll hennes asylansökan? Regeringen, som stiftade lagarna? Eller det svenska folket i allmänhet? Ingen av dessa aktörer hade Naher i åtanke när de fattade sina beslut, de bedömde ett opersonligt fall på ett objektivt sätt (i bästa fall).
Ska vi diskutera i tacksamhetstermer finns det personer som bör vara mer tacksamma - exempelvis de personer som får ut mer av välfärdsstaten än de bidrar till den. Fast detta är ett tabubelagt ämne. Den politiker som säger att personer som är sjukskrivna eller arbetslösa ska känna tacksamhet för att andra människor bidrar till deras försörjning blir inte långlivad.
Jag tycker inte att hon ska vara tacksam, precis som jag inte tycker att någon annan som utnyttjar välfärdsstaten ska vara tacksam. Det är en del av systemet och så länge det inte finns någon enskild som gett henne en gåva eller en förmån finns det ingen att vara tacksam gentemot. Dessutom har de flesta skattebetalare inte bidragit frivilligt.
Sedan tycker jag inte att man behöver vara otacksam heller. För det finns ju ingen enskild att vara otacksam emot.
Kommentarer