Om lägenheter och avgångskrav
Man ska inte överdriva Margot Wallströms mutbrott. Kommunals ordförande löste ett problem för utrikesministern - på samma sätt som problem ofta löses på marknader där pengar inte får användas, utan där betalningsmedlet är politiskt inflytande. Tror hon hade varit mer illa ute om hon fått lägenhet av Svenskt Näringsliv - det hade varit mer oväntat och många hade frågat sig vilken motprestation som de förväntar sig.
När Annelie Nordström kom springande med en lägenhet var det bara vad som förväntades av henne. Ungefär lika uppseendeväckande som att en butler kommer in med en flaska konjak till sin chef. Det framgår att Margot Wallström inte ens var speciellt tacksam för Annelies "tjänst" - det är nämligen vad hon måste göra för att upprätthålla sin status i rörelsen. I stället menade Wallström att det var oförskämt av Nordström att inte berätta det alla tänkande människor hade kunnat räkna ut - att den inte lämnats till Bostadsförmedlingen.
Som om husbonden, efter att ha beställt en Rémy Martin XO Excellence och i stället får en Eau de Vie med sockerdricka, skäller ut sin butler - trots att det är han själv som satt spritbudgeten. Det är alltid den underlydandes fel - även när det är chefens. Underförstått är att Annelie nog får sin belöning en dag - om hon är lojal och serverar drinkar till den styrande klassen.
Ett formellt misstag är det. Och omdömeslöst, eftersom Margot Wallström råkat ut för samma sak en gång tidigare och borde ha lärt sig. Då utnyttjade hon sina kontakter i Byggnadsstyrelsen för att få en lägenhet - även det ett organ som vid den tiden svårligen kunde separeras från rörelsen. Myndigheten blev 1993 ett bolag vars första ordförande var Erik Åsbrink.
Det här utbytet av tjänster och gentjänster pågår och har alltid pågått i staten och näringslivet. Det är som Dennis Töllborg påpekat en form av makrokorruption där Sverige utmärker sig. Det som inte accepteras är mikrokorruptionen - att man bryter mot en formell regel, den må vara aldrig så liten.
Jag tvivlar på att Sverige någonsin kommer att ta tag i makrokorruptionen. Det är så vårt samhälle fungerar och det är svårt att säga om samhället skulle kunna fungera på något annat sätt. Har i dag på Facebook debatterat Lagen om offentlig upphandling och konstaterar att det är en avgrundsdjup skillnad mellan hur lagen är tänkt att fungera och hur beslut fattas i verkligheten.
Men vi kanske borde prata lite mer om vänskapskorruption och hur det verkligen fungerar i samhället. Om inte annat för att skingra missuppfattningar hos allmänheten om att viktiga jobb enbart tillsätts på basis av kompetens och meriter. Tyvärr är det svårt att forska om ett belöningssystem som per definition inte får finnas - när det alltid finns en giltig förklaring till att en viss person har fått ett visst jobb.
Det är i detta perspektiv vi måste se Margot Wallströms fadäs. Den stora samhällsekonomiska kostnaden för belöningssystemet är att kompetenta människor hela tiden förbigås till förmån för lojala. Men vi kan också se kostnaden för vänskapskorruptionen som en nödvändig utgift - att organisationerna kanske skulle bryta samman om det inte fanns ett sätt att belöna trogna och lojala underlydande.
Ibland krockar verkligheten med den idealiserade bilden av den offentliga förvaltningen - precis som idéerna bakom Lagen om offentlig upphandling (LOU) inte visar sig fungera i den verkliga världen. Människor bygger lojalitetsband till andra människor - band som är nödvändiga i allt mänskligt samarbete - och märkligt nog tycks vi vilja skapa modeller och lagstiftning som bortser från alla sådana personliga band. Inte se, inte höra, inte tala om vänskapskorruptionen.
Kommentarer