Offentligfinansiella kalkyler är inte samma sak som samhällsekonomiska
Aktuellt fick aldrig riktigt till den där intervjun med Joakim Ruist om de offentligfinansiella kostnaderna för invandringen. I mycket tror jag det beror på att journalister i gemen har begränsad kunskap om vad en kostnad är för något.
Utgångspunkten för en offentligfinansiell kalkyl som den Ruist har gjort är effekten på de offentliga finanserna av att en person kommer till Sverige. Enligt Ruist uppstår det ett underskott på cirka 80 000 kronor per år och flykting.
Ställer man frågan om vilken den samhällsekonomiska effekten av att en person kommer från Etiopien till Sverige är blir svaret ett helt annat. Ett viktigt skäl är att en person som kommer till Sverige efter flytten hit också ingår i det svenska samhället.
Men det vållar oss ett problem när vi ska jämföra före och efter. Före invandringen är etiopiern en del av det etiopiska samhället, efteråt är hen en del av det svenska samhället. Vart ska vi hänföra personens bidrag till samhället?
Ett sätt att komma undan det problemet är att räkna både på effekten för Etiopien och effekten för Sverige. Om vi antar att etiopiern som flyttar hit är genomsnittlig är hens bidrag till BNP i Etiopien 2 000 US-dollar. En genomsnittlig person född i Sverige bidrar till Sveriges BNP med 50 000 US-dollar per år.
Vad händer då när etiopiern flyttar till Sverige? Jo, Etiopien tappar 2 000 dollar i BNP - den delen är enkel. För att veta hur mycket Sverige tjänar på invandringen kan vi se till den genomsnittliga årliga arbetsinkomsten för en person från ett land med låg HDI. Den uppgår till 140 000 kronor att jämföra med ungefär 340 000 kronor för en genomsnittlig svensk. Bidraget till BNP i Sverige blir då 40 procent av 50 000 dollar eller 20 000 dollar.
Emellertid kommer en del resurser att behöva användas för att utbilda invandraren i bland annat svenska, vilket gör att det även uppstår vissa kostnader för sjukvård och utbildning. Vi kan gissa att dessa kostnader - högt räknat - uppgår till 20 procent av BNP per person eller 10 000 US-dollar. Summan blir då 20 000 - 10 000 - 2 000 = 8 000 US-dollar. Samhällsekonomiskt blir det alltså ett hyfsat stort överskott, så vad bråkar alla om?
Jo, trots att migration innebär ett stort överskott för samhället leder migrationen också till stora överföringar av resurser mellan människor. Etiopiern som flyttar till Sverige höjer sin produktivitet tio gånger om, men detta räcker ändå inte för att finansiera ett liv på den nivå som vi gemensamt bestämt att alla som bor i Sverige ska åtnjuta.
Ändå skulle en flytt från Etiopien till Sverige vara samhällsekonomiskt lönsam, problemet är bara att man - för att göra flytten offentligfinansiellt neutral - skulle behöva ta ut så mycket i skatt från personen som flyttat hit att det inte skulle löna sig för vederbörande att arbeta när hen väl är här.
Detta är ett dilemma som är svårlöst. I Sverige har vi inte sett det som problematiskt att sträcka ut solidariteten till att omfatta den dryga halva av alla svenskfödda som inte heller klarar av att försörja sig fullt ut. Att dessutom sträcka ut solidariteten till alla etiopier skulle helt enkelt bli för dyrt. Lösningen blir därför att stänga gränsen och låta solidariteten endast omfatta dem som råkar befinna sig i landet för närvarande - och möjligen några till.
Frågan om migration handlar därför inte om samhällsekonomi, den handlar om solidaritet. Vi ska kanske notera att den "solidaritet" som utövas inom landet inte är speciellt frivillig, utan har framtvingats av politiska rörelser och ytterst hot om våld mot de besuttna. Vårt samhälle bygger på en känslig balans mellan solidaritet och självförsörjning, där ytterligare åtaganden med nödvändighet blir en het politisk fråga.
Kalkyler som Ruists handlar därför inte om huruvida vi tjänar på invandringen - vi skulle alla tjäna på ett avskaffande av gränserna - utan om hur mycket vi själva är beredda att bidra med för att hålla samman samhället. En mycket stor migration till Sverige - med låt oss säga två miljoner människor per år - skulle tvinga oss att omförhandla det mesta av de regler och den struktur som vi under en mycket lång tid har utarbetat .
Detta hindrar inte att vi mycket väl klarar av en reglerad invandring och att en sådan också skulle höja den globala välfärden. Det kontrakt som kallas välfärdsstaten sätter dock en övre gräns.
Kommentarer