Offentlig upphandling och lobotomi
Till att börja med vill jag notera att det förstås är bra att akademiska ekonomer deltar i debatten om offentlig upphandling. Per Molanders debattartikel i DN om offentlig upphandling är därför välkommen. Ändå är jag övertygad om att han drar fel slutsatser av forskningen; alltså att det skulle vara mer effektivt för offentlig sektor att tillämpa nuvarande gräns för direktupphandling än upphandlingsutredningens föreslagna.
Nationalekonomer har en tendens att ge exakt rätt svar på frågor som ingen ställt. Och så är det i det här fallet. Frågan som Molander ställer är nämligen hur mycket offentlig sektor skulle kunna spara om två likadana upphandlingar görs enligt ett förenklat förfarande respektive öppet förfarande.
Men upphandlingar som görs enligt öppet förfarande respektive via direktupphandling är inte likadana. Vid ett öppet förfarande används ofta komplicerade poängregler och certifieringsförfaranden. Vid direktupphandling används i regel priset som primär faktor och förfrågningsunderlaget är enklare och mer flexibelt. Upphandlaren väljer i regel ut minst tre leverantörer som bedöms kunna uppfylla upphandlarens behov och det är dessa som sedan tävlar om kontraktet.
Det öppna förfarandet leder i teorin till lägre priser och till att den bästa leverantören vinner, då antalet anbudsgivare är större. Men detta är förstås bara fallet om förfrågningsunderlaget på ett korrekt sätt beskriver produktens önskade egenskaper och om alla anbudsgivare är lämpliga.
Så behöver inte vara fallet. Om man som privatperson inhandlar en produkt använder man all den information som finns tillgänglig. Hjärnan är ett oöverträffat instrument för att dra slutsatser om vilken produkt som är bäst. Det finns inga regler om vilken typ av information som man kan använda; testresultat, prisjämförelser, tillverkarens varumärke och rykte, vänner och bekantas erfarenheter, et cetera.
Alla hjärnans miljarder neuroner står till förfogande för att avgöra vilken produkt som vid ett visst givet ögonblick är den mest ändamålsenliga. Tillverkaren av produkten måste anpassa sin strategi till att kunderna hela tiden förändrar sina bedömningsgrunder. Det blir ett spel mellan kunder och tillverkare som med tiden driver fram bättre och billigare produkter.
Även en inköpschef på ett företag använder sitt sunda förnuft för att bedöma vilken produkt som bäst förmår att uppfylla företagets behov. Visserligen är regelverket som omgärdar ett företags upphandling striktare än för en privatperson, men utrymmet för att fatta kloka beslut finns ändå där. Och en inköpschef som inhandlar produkter för en offentlig myndighet gör likaså en subjektiv bedömning av produktens användbarhet för den offentliga förvaltningen. Inköpschefen vet att hans eller hennes framtid i organisationen är avhängig att han eller hon gör ett bra jobb, annars kommer någon annan småningom att få överta uppgiften.
Den här rätt basala observationen - att det krävs en hjärna för att göra kloka inköp - är något som nationalekonomer i regel bortser från vid bedömningen av vilka effekter som olika slags offentlig upphandling har för samhällsekonomins effektivitet.
Det som händer vid en offentlig upphandling enligt LOU är att hjärnan kopplas bort för att i stället ersättas av en uppsättning enkla regler som syftar till att avgöra hur bra en produkt är för ett visst givet ändamål. En upphandling enligt ett öppet förfarande bygger på att man först definierar en poängregel där produktens observerbara egenskaper vägs samman till en totalsumma. De tilltänkta leverantörerna får därefter lämna anbud där de anger hur deras produkter uppfyller kraven. Slutligen summeras egenskaperna enligt poängregeln och den leverantör som fått högst poäng tilldelas kontraktet.
Vad som händer i den processen är att inköpschefen - från det att poängregeln fomuleras till det att poängen räknas samman och den lycklige vinnaren utses - inte tillåts använda sin egen hjärna för att bedöma vilken produkt som är mest ändamålsenlig för verksamheten. Skälet till förbudet mot att använda den mänskliga hjärnan i processen är att man vill undvika att inköpschefen, i stället för att välja den bästa leverantören, väljer sin egen svåger.
Emellertid förändras spelplanen mellan köpare och säljare på ett fundamentalt sätt i samma ögonblick som anbudsgivaren inser att det inte sitter en människa med hjärna på andra sidan. En säljare som interagerar med en poängregel - en mekanisk modell för beslutsfattande som inte kan förändras under processens gång - beter sig på ett helt annat sätt än en säljare som förhandlar med en riktig människa.
Det finns gott om exempel på problem som kan uppstå när en myndighet i en offentlig upphandling inte fritt kan agera utifrån tillgänglig infomation. Ett företag kan exempelvis finna det optimalt att lägga nollbud vid upphandling av konsulttjänster, då det inte är på förhand exakt definierat vad som egentligen ska tillhandahållas inom ramen för grundavtalet.
När företaget väl säkrat avtalet har det i praktiken en monopolställning visavi upphandlaren och kan därför ställa i princip vilka krav som helst. Ett bra exempel är Försäkringskassans upphandling av datakonsulttjänster, som ursprungligen budgeterades till 250 miljoner kronor. Notan slutade dock till sist på tio miljarder då myndigheten i praktiken var låst till den leverantör som upphandlats och inte kunde bryta kontraktet.
Ett annat bra exempel är företaget som utnyttjade det faktum att upphandlaren glömt att specificera att datorerna som skulle levereras skulle förses med hårddisk. Eftersom en dator inte fungerar speciellt bra utan hårddisk var myndigheten i fråga tvungna att till en avsevärd kostnad komplettera de upphandlade datorerna med denna extra finess.
Den stora kostnaden för att upphandla via ett så kallat öppet förfarande är därför inte att det kostar pengar att i en poängregel specificera exakt vad man ska ha och att skriva anbudsunderlag. Den stora kostnaden är att man i ett kritiskt skede av inköpsprocessen tvingas ersätta den mänskliga intelligensen med en enkel algoritm. Det är som att lämna över ansvaret för det mest kritiska skedet i en viktig affärsuppgörelse till den minst intelligenta medarbetaren på företaget.
Ni invänder kanske att ett företag och som agerat opportunistiskt inte kommer att få delta i några fler upphandlingar. Men då har ni missat en av de stora finesserna i EUs upphandlingsdirektiv - det går inte att utesluta leverantörer på grundval av tidigare misslyckanden. Varje upphanding är ett nytt blad och historisk infomation får enligt upphandlingsdirektivet inte användas för att dra slutsatser om hur företagen kommer att bete sig i framtiden.
Per Molander har nog rätt i att priserna på produkter som upphandlas i enlighet med öppet förfarande generellt är lägre än priserna på produkter som direktupphandlas eller som kanske bara köps in ad hoc. Det är emellertid inte detta vi vill veta - det vi vill veta är om skattebetalarna får mer valuta för pengarna om de upphandlingsansvariga tvingas agera som vore de lobotomerade i det mest kritiska skedet av upphandlingsprocessen.
Personligen är jag av uppfattningen att upphandlingsutredningen gjorde en korrekt avvägning, måhända på grundval av felaktiga data, när de föreslog en höjning av gränsen för direktupphandling.
Ju mer man centraliserar upphandlingsprocessen desto större möjlighet får anbudsgivarna att anpassa sin strategi till upphandlingsalgoritmerna, desto allvarligare blir informationsbristerna och desto större blir således de samhällsekonomiska förlusterna.
Någon beräkning av kostnaden för att reducera utrymmet för diskretionärt beslutsfattande vid offentlig upphandling finns förstås inte, men jag misstänkter att den är betydande. I någon mån gör en höjning av gränsen för direktupphandling det möjligt för upphandlarna att använda sitt sunda förnuft och jag är därför av uppfattningen att det är en förändring som skulle vara av godo. Jag är faktiskt inte ens övertygad om att Lagen om offentlig upphandling (LOU) rent generellt leder till bättre beslut i våra myndigheter och högre samhällsekonomisk effektivitet. Men det får bli en fråga för senare forskning.
Kommentarer