Ökar eller minskar undersökningskostnaden?
Niclas Berggren skriver om att det nya högkostnadsskyddet i tandvårdsförmånen syns på räkningen från tandläkaren. Intressant att det framgår så tydligt. Tror dock inte att det beror på något statligt direktiv. Däremot är det reglerat att tandläkarna måste redovisa priser och jämförpriser för alla åtgärder.
En kommentar från Economistas Jonas Vlachos på bloggen tilldrar sig dock min uppmärksamhet.
"Vad ett sådant kvitto inte berättar är i vilken grad priset för själva basundersökningen stigit som en konsekvens av det generösa statliga bidraget."
Det får mig att fundera på om högkostnadsskyddet minskar eller ökar priset på undersökningar.
Hade högkostnadsskyddet varit konstruerat som ett renodlat högkostnadsskydd, som utgår i procent av den totala tandläkarräkningen, hade svaret varit givet. Tandläkarna skulle då förmodligen sänka priset på grundundersökningar för att locka till sig patienter med stora tandvårdsbehov. Låga priser på undersökningar skulle kunna subventionera dyrare behandlingar, så kallad korssubvention.
En komplikation är dock att tandvårdsförmånen inte utgår som andel av det faktiska priset, utan som andel av referenspriset. Det lönar sig med andra ord inte för en tandläkare att höja priserna i det intervall där patienterna är mindre priskänsliga (dvs över 15 000 kronor); detta förutsatt att referenspriserna är korrekt satta. Det är förstås inte en slump att tandvårdsförmånen har denna icke prisdrivande konstruktion.
Det avgörande är därmed om marginalen är störst på dyra eller billiga behandlingar? Är det bättre att ta emot en patient med stora behov än att ta emot tio patienter med små behov?
En gissning, men jag vill betona att det är en gissning, är att marginalen är större på dyra behandlingar. Dessutom kan det finnas stordriftsfördelar. Och i så fall kan högkostnadsskyddet mycket väl leda till lägre priser på undersökningar
Kanske blir det med tiden helt gratis att undersöka sina tänder?
Kommentarer