Och varför inga ekonomer?
Det slår mig, när jag läser en artikel i DN om eurons inneboende instabilitet, att väldigt få ekonomer har vågat rucka på den grundläggande ekonomiska modellen där ekonomiska störningar är exogena och inte inbegriper det politiska systemet.
I en artikel i tidskriften New Scientist tillfrågas en biolog och en oceanograf om huruvida euron är ett stabilt system. Inte för att det är fel att korsbefrukta vetenskaper, men varför har så få ekonomer funderat i dessa banor innan det blev uppenbart att det finns något slags systeminstabilitet i EMU? För trots allt är politiken och det politiska beslutsfattandet något som borde ingå i eventuella modeller.
Skillnaderna mellan EMU-länderna började första gången synas 2004 - via divergerande obligationsräntor. Det går därmed inte att hävda att krisen skulle vara en följd av finanskrisen i USA - problemen uppstod långt tidigare. Men i det första skedet var det i huvudsak finansmarknadens aktörer som fäste avseende vid den oväntade utvecklingen.
Samma sena reaktion från ekonomer ser vi i analysen av finanskrisen 2008. Ekonomerna borde ha insett Benoit Mandelbrots teoriers betydelse för analysen av finansmarknaden. I stället avvisade ekonomkollektivet de teorier som trots allt presenterades som alltför "kreativa".
Så nu har den ekonomiska professionen missat två av de viktigaste ekonomiska händelserna de senaste fem åren: eurokrisen och finanskrisen. I båda fallen handlar det om komplexa system som svårligen kan beskrivas med traditionell jämviktsteori. Först när det blev uppenbart att något väldigt oväntat och dramatiskt hade inträffat ökade ekonomernas intresse.
Jag vill inte gå så långt som att kalla det en kris för nationalekonomin som sådan. Men det finns all anledning att fundera över hur den ekonomiska professionen bemöter nya tankar och okonventionella modeller; som ett hot mot det rådande paradigmet eller som viktiga komplement för att beskriva ekonomins funktionssätt?
Försöker på den här bloggen ha ett öppet sinnelag och har vid ett flertal tillfällen diskuterat dynamiken i EMU. Hade säkert inte lyckats bättre om jag valt den makroekonomiska banan, men jag tror jag hade gjort ett ärligt försök att inte bara se EMU som ett jämviktssystem utan också som en politisk-ekonomisk jämvikt. Eller kanske snarare brist på jämvikt.
Några ekonomer var förvisso ganska tidiga att peka på eurons inneboende instabilitet. Har i Nyliberalen skrivit om två ekonomer som tidigt förutspådde eurokrisen, ehuru med ganska traditionella analysverktyg. Har också skrivit några blogginlägg där den dynamiska aspekten av krisen betonas.
Kommentarer