Och på vilket sätt var reglerna fel i det här fallet?
Läser artikeln i DN om Annelie som fick andra arbetsuppgifter av sin arbetsgivare, men blir inte riktigt klok på vad problemet är. Det märkligaste är att arbetsgivaren undersökte möjligheten att erbjuda andra arbetsuppgifter först efter 180 dagar. Enligt AFL ska arbetsgivaren redan inom 90 dagar undersöka om det finns andra arbetsuppgifter som den sjukskrivne skulle kunna utföra.
Nu kanske det inte var möjligt för Annelie att arbeta med något annat vid denna tidpunkt, men det tycks ändå lite märkligt att chefen hänvisar till 180-dagarsregeln, med tanke på att arbetsgivaren alltid ska göra denna bedömning - inte bara i just detta fall. Det är till och med reglerat att arbetsgivaren inom 90 dagar - om Försäkringskassan begär det - ska intyga att det inte finns några alternativa arbetsuppgifter.
Den försäkrade ska om Försäkringskassan begär det till Försäkringskassan ge in ett utlåtande av sin arbetsgivare. I utlåtandet ska det anges vilka möjligheter som finns att ta till vara den försäkrades arbetsförmåga inom arbetsgivarens verksamhet efter åtgärd som avses i 22 kap.
Om det var så att Försäkringskassan bedömde att hon inte skulle kunna arbeta som sjuksköterska inom 365 dagar så är det väl bra att hon fick möjlighet att under tiden arbeta med något annat? Det kan knappast vara en lucka i lagen, snarare ett tecken på att lagen fungerar som det är tänkt. Om det å andra sidan stämmer att hon sannolikt skulle ha varit tillbaka på sitt gamla arbete inom ett par veckor så har Försäkringskassan helt enkelt gjort en felaktig bedömning. I förarbetena till lagen står nämligen följande:
Regeringen vill betona att huvudregeln är att från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga i 180 dagar – ska bedömningen av arbetsförmågans nedsättning avse om den försäkrade har förmåga att försörja sig genom förvärvsarbete – på den reguljära arbetsmarknaden eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade.
Om den försäkrade bedöms ha arbetsförmåga bör eventuell ersättning utgå på samma sätt som till arbetslösa och inte via sjukförsäkringen. Det skulle dock inte vara rationellt vare sig för individen eller samhället att utan undantag tillämpa bestämmelserna på detta sätt. Om den försäkrade inom kort kan återgå i arbete hos arbetsgivaren skulle det riskera att i det närmaste bli en formalitet att den försäkrade anmäler sig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen i avvaktan på att han eller hon kan börja arbeta hos sin arbetsgivare igen. Det är dock viktigt att undantagen inte blir till huvudregel. Särskilda skäl bör därför endast komma i fråga om det är stor sannolikhet att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren-
Regeringen vill betona skillnaden i den bedömning som blir följden av förslaget – i denna del jämfört med nu gällande bestämmelser. Enligt nu gällande regler görs en prövning mot hela arbetsmarknaden först sedan det inte längre kan antas att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren. Kan inget sådant ställningstagande göras prövas arbetsförmågan endast mot arbete hos befintlig arbetsgivare. Regeringens förslag innebär i stället att det krävs stor sannolikhet för att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren för att prövningen mot hela arbetsmarknaden ska skjutas upp.
Denna bedömning måste därför också vara välgrundad. Det kan t.ex. vara fallet när den försäkrade väntar på en operation eller nyligen genomgått en sådan som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet med stor sannolikhet leder till att arbetsförmågan återställs. Likaså kan särskilda skäl bli aktuella om det med utgångspunkt från de försäkringsmedicinska beslutsstöd som Socialstyrelsen har utarbetat kan förväntas att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren inom viss tid.
Det bör således framgå av det medicinska underlaget att det finns välgrundad anledning att anta att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren och en tidplan för när så förväntas kunna ske. Särskilda skäl bör därför endast beaktas vid tydliga diagnoser. Vid mer diffusa diagnoser torde det vara svårt att ha en välgrundad uppfattning om att en viss terapi har önskad effekt eller vilket läkningsförlopp som kan förväntas. Särskilda skäl ska inte kunna beaktas efter det att den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga i 365 dagar. Av detta följer att särskilda skäl inte bör tillämpas före denna tidpunkt om det inte finns välgrundad anledning att tro att den försäkrade kommer att kunna återgå i arbete hos arbetsgivaren inom denna tidsram.
Kanske har regelverket i detta fall tvärtom förhindrat att en person blev långtidssjukskriven - eller i värsta fall förtidspensionär - i onödan?
Kommentarer