Den hälsosamme ekonomisten

Nya tag mot skuldkrisen

Europas ledare håller äntligen på att ta sig i kragen. Nu diskuteras skuldnedskrivningar på 50-60 procent, vilket är absolut nödvändigt för att få någon rätsida på problemen. Det jag emellertid också hoppas är att EU-ledarna förstår att det även i fortsättningen måste vara dyrt för Grekland att låna. Problemen uppstod nämligen i första läget på grund av att det under en längre tid hade varit för billigt att låna. Därför måste en långsiktigt hållbar lösning permanenta en väsentlig ränteskillnad mellan Tyskland och Grekland - i annat fall kommer sönderfallsprocessen att börja om på nytt.

Den intressanta frågan i sammanhanget är därför om det över huvud taget finns en stabil jämvikt för varje enskilt land i valutaunionen? För att jämvikten ska vara stabil krävs ju att ett lands (politiskt bestämda) tidspreferens överensstämmer med kostnaden för att låna (realräntan). Det är med andra ord Knut Wicksells naturliga ränta i en politisk kontext.

Problemet i fallet Grekland är ju att man inte kan vara helt säker på att det alls finns en naturlig ränta så länge som landet ingår i EMU. Tänk om det bara finns två så kallade hörnlösningar, varav den ena är en ständigt större finansiell bubbla och den andra lösningen är en statsfinansiell kollaps? I så fall kommer Grekland aldrig att kunna ingå i en valutaunion.

Det som talar för att det går att hitta en jämvikt är att exempelvis länder som USA har en relativt stor ekonomisk autonomi för olika delstater, utan att det ekonomiska läget för den sakens skull destabiliseras. Men det är ändå en ganska stor skillnad i autonomi mellan delstaten Kalifornien i USA och delstaten Grekland i EU. Man bör därför inte ta för givet att de mekanismer som stabiliserar delstaternas ekonomi i USA är direkt applicerbara på EMU.

DN1 DN2 SvD1 SvD2 SvD3 EH JS Co E24 Av SvT SR

Kommentarer