Ny norsk statistik om invandrares kriminalitet
I dag publicerades ny statistik om brottsligheten bland första och andra generationens invandrare. Inte i Sverige, förstås, här kommer den senaste undersökningen från 2005 och Brottsförebyggande rådet (BRÅ), som utförde undersökningen, hävdar envetet att ingenting har förändras på det här området - därför är det helt ointressant att upprepa undersökningen.
Den norska studien vederlägger effektivt det påståendet. Den visar nämligen att överrepresentationen av invandrare i brottsstatistiken varierar påtagligt över tid. Det verkar också som om överrepresentationen bland invandrare är betydligt mindre i Norge - ungefär 50 procent högre mot 150 procent i den svenska undersökningen från 2005.
Hade det bara handlat om den genomsnittliga överrepresentationen hade vi kunnat avfärda problemet med brottslighet i invandrargrupper (i alla fall i Norge) som en myt. Men den norska undersökningen gräver förhållandevis djupt och visar att det finns stora skillnader beroende från vilket land en person kommer. Mest överrepresenterade i brottsstatistiken är personer från Kosovo, Afghanistan, Irak, Somalia, Litauen och Iran. I dessa fall ligger överrepresentationen på mellan 100 och 200 procent.
Det är ändå långt från de siffror som redovisades i den svenska undersökningen från 2005, där bland annat överrisken för sexualbrott låg på 400 procent - rent generellt. I den norska studien är överrepresentationen i den kategorin endast 20 procent.
Slutsatsen av de två undersökningarna blir rimligen helt olika. Av den norska studien kan man dra slutsatsen att brottslighet är ett problem bland invandrare från vissa länder och att en justering för socioekonomiska faktorer inte jämnar ut överrepresentationen. Vi ser också att andra generationens invandrare likaså är överrepresenterade i brottsstatistiken, men att överrepresentationen stannar under 100 procent när man tar hänsyn till ålder och kön. Det är alltså upp till dubbelt så sannolikt att en norskfödd person med utländsk bakgrund begått ett brott som att en person med helnorsk bakgrund gjort det. Då har vi alltså inte tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer.
Att det ser något värre ut i andra generationen än den första pekar också på att förklaringen till överrepresentationen står att finna i integrationsprocessen. Man kan tänka sig att det handlar om arbetslöshet, bidragsberoende och segregerade bostadsmiljöer.
Jag tycker man borde göra om den norska undersökningen på svenska data för att se om de mycket dystra siffrorna från 2005 står sig. Det vore också bra för att kunna jämföra norsk och svensk integrationspolitik. Om man i Norge har bättre siffror i varje enskild landgrupp kan de ha att göra med en mer framgångsrik politik. Det tredje skälet är att vi behöver underlag för att sätta in insatser riktade till personer som kommer från de länder där överrepresentationen är som störst. Sådana åtgärder kan till exempel vara riktad undervisning om vilka rättigheter kvinnor har i Sverige och vad som är acceptabelt eller inte.
Låt norska SCB:s studie utgöra en förebild för hur vi kan gå vidare med integrationsfrågan. För hur kan vi utforma en fungerande integrationspolitik om vi inte vet vilka problem vi behöver möta och vilka insatser som behövs? Att samla fakta måste vara det första steget.
Kommentarer