Den hälsosamme ekonomisten

Normer och jämställdhet

I frågan om kvotering av föräldraförsäkringen vill jag helst agera som Clint Eastwood i filmen "För en handfull dollar". Man vill hela tiden hjälpa den svagare sidan så att den kan ställa till med maximalt med problem för den starkare sidan. Tänker då på kampen mellan kvoteringsliberalerna och de kärnfamiljskonservativa. Båda grupperna har synpunkter på hur andra människor ska leva sina liv, vad som är "rätt", och är mer intresserade av att andra beter sig som dom vill än att människor får frihet att styra över sina egna liv.

Eftersom kvoteringsliberalerna råkar ha övertaget just nu brukar jag stödja de kärnfamiljskonservativa. Men om maktbalansen av något skäl skulle förskjutas kommer jag att gå över till den andra sidan. Målet på sikt är att grupperna ska förgöra varandra så vi normala människor får lugn och ro och möjlighet att leva våra liv som vi själva vill.

En annan synpunkt på jämställdhetsdiskussionen är att det i grunden är fel att tala om maktbalans mellan könen. Eftersom utbudet av män och kvinnor är ungefär lika stort, samtidigt som äktenskap och förhållanden i allmänhet är frivilliga, kommer de framförhandlade lösningarna alltid innebära att båda parter ger och tar i förhandlingen.

Det innebär att generella vinster för endera könet alltid motsvaras av uppoffringar på något annat område. Det är fel att tala om att kvinnor vinner något på mäns bekostnad - rent generellt. Däremot går det att åstadkomma normförskjutningar som innebär att vissa grupper av män eller kvinnor vinner på andra gruppers bekostnad. Har man investerat hårt i traditionella normer är man en förlorare när normerna moderniseras.

Det är därför sällan som konfliktlinjen i jämställdhetsdebatten går mellan män och kvinnor. Den går mellan grupper bestående av både män och kvinnor som delar vissa värderingar om hur samhället bör se ut och vilka normer som bör understödjas av staten.

I tider då den tekniska och organisatoriska utvecklingen är snabb rubbas balansen mellan dessa grupper. De normer som tidigare befrämjat en effektiv arbetsdelning visar sig suboptimala i ett samhälle där tekniken gjort arbetsfördelningen i hushållet obsolet. Denna diskrepans ger upphov till normkritiska rörelser - där kampen för jämställdhet bara är ett exempel.

För såväl konservativa som progressiva krafter blir staten ett instrument för att styra utvecklingen i den riktning som respektive grupp önskar. Dom som inte agerar i enlighet med våra värderingar ska bestraffas - ekonomiskt och socialt.

I den delen av kvoteringsdebatten kommer jag inte att delta. Alternativet som jag förespråkar är att staten agerar så neutralt som man kan genom att bejaka de lösningar som är ekonomiskt effektiva. Detta tycker jag är rimligt, då vi vet att normerna efter hand sannolikt kommer att anpassas till det som faktiskt är rationellt. Ett helt neutralt agerande tror jag är svårt att uppnå, då vissa regler måste vara generella och därmed anpassade till det vanligaste beteendet i samhället.

Däremot kan vi alla enas om att följa en annan norm - toleransnormen. Tolerans innebär att vi accepterar att vissa människor väljer en viss livsstil och att andra människor väljer en annan. Det största hotet mot toleransen och stabiliteten i samhället - inte bara på detta område - är människor som lägger sig i en skyttegrav och attackerar motståndarsidan med alla tillgängliga vapen.

Vi andra - som inte vill delta i den här striden - kan med fördel agera som Joe (Clint Eastwood) i "En handfull dollar". Vi turas om att stödja den sida som för tillfället befinner sig i underläge - med förhoppning om att de över tid skjuter ihjäl varandra. Och om och när såväl familjen Rojos som Baxter är borta ur bilden kommer vi andra att kunna leva i ett tolerant samhälle.

Kommentarer