Nej, vårdgarantin löser inte alla problem
Två forskare kritiserar i dag på DN-debatt vårdgarantin för att missgynna vissa patientgrupper. Kritiken är väntad. Vårdgarantin är mer att betrakta som plåster på såren än som den slutgiltiga lösningen på sjukvårdens organisatoriska problem. Grundproblemet stavas nämligen politisk detaljreglering.
Drar mig osökt till minnes diskussionen vid senaste landstingsfullmäktige om afaresvården vid Södersjukhuset. Tillåt mig sätta fram hakan. Varken Dag Larsson (s) eller Lars-Joakim Lundqvist (m) borde peta i denna fråga. Det borde vara en sak enkom för Södersjukhusets ledning. Har nämligen svårt att tro att ett landstingsråd kan göra en adekvat prioritering mellan afaresvården och andra behov på Södersjukhuset.
Men så tillåts det tyvärr inte vara. Det ansvariga sjukvårdslandstingsrådet kan av politiska skäl inte säga det självklara: Det här är inte min fråga. Det här är Södersjukhusets ansvar.
Nej, eftersom Södersjukhuset är ett offentligt sjukhus är det Lars-Joakim Lundqvists ansvar. Och man kan därför fråga sig vilka andra saker som landstingsrådet också bör ha synpunkter på. Vilka mediciner som används, vilka vårdprogram som erbjuds eller hur man bäst utför ett kejsarsnitt?
Grundproblemet är att vårdens utförare inte tillåts göra sitt jobb utan att politikerna lägger sig i. Och det problemet kan man aldrig lösa med vårdgarantier eller andra bonussystem - om aldrig så smart utformade. Problemen kan bara lösas om landstingen tar ett steg tillbaka, utformar goda ersättningssystem och låter vårdgivarna själva hitta lösningar på problemen.
Kommentarer