Den hälsosamme ekonomisten

NEJ leder stort i Storbritannien

En ny undersökning som beställts av The Independent påvisar en förkrossande ledning för NEJ-sidan i Storbritannien. Jag har länge misstänkt att det skulle gå så, eftersom jag ser tydliga paralleller mellan hur den brittiska kampanjen utvecklat sig och hur kampanjen för EMU utvecklade sig i Sverige 2003. Ja, i vissa avseenden är kampanjerna karbonkopior.

I Sverige blev EMU-omröstningen en förtroendeomröstning för Göran Persson. I Storbritannien blir omröstningen en förtroendeomröstning för David Cameron. Men britterna är om möjligt ännu mer illa ute. Storbritannien har nämligen majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket innebär att Cameron endast representerar en liten minoritet av väljarna. Den som vill ge Cameron en käftsmäll - av vilket skäl det nu kan vara - röstar lämpligen NEJ.

Det finns inget helhjärtat stöd för fortsatt medlemskap i något av de stora partierna. Migrationsfrågan går som en blockbrytande fråga genom båda partierna.

Labourväljarnas och Tories skäl att rösta nej är inte nödvändigtvis desamma, men båda partierna har sina skäl. För Tories handlar det mycket om migration och nationellt självbestämmande. För Labour handlar det bland annat om den nationella sjukvårdens framtid och välfärdssystemet i stort.

Förutom att det förekommer partisplittring på en nivå som det inte gjorde i den svenska EMU-kampanjen har omröstningen kantats av överdrifter och skrämselpropaganda. Detta förstärker ytterligare bilden av att etablissemanget försöker trumfa igenom ett JA - lite på samma sätt som Lissabonfördraget tvingades igenom mot folkets vilja.

Det är alltså många faktorer som talar för NEJ och jag tror inte att JA har speciellt mycket bättre förutsättningar att ta hem det här än JA-kampanjen hade i Sverige 2003.

Kommentarer