Den hälsosamme ekonomisten

Nedläggning av Arbetsförmedlingen bör kompletteras med bidragsreform

Att Arbetsförmedlingen bör läggas ned är självklart. Samtidigt ser jag ett problem med att lägga ner Arbetsförmedlingen om man inte samtidigt lägger ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Och jag är inte säker på att något parti är berett att ta detta steg. Paternalismen är stark i det här landet.

I själva verket skulle vi behöva en omfattande bidrags- och skattereform där nedläggningen av Arbetsförmedlingen bara är en del. Ni som har läst bloggen vet säkert i vilken riktning jag skulle vilja gå, men låt oss repetera:

1) Höj barnbidraget till 3 000 kronor per månad och barn och avskaffa flerbarnstillägget.

2) Inför en basinkomst på 9 300 kronor i månaden före skatt som avräknas mot arbetsinkomster med 50 procent och mot skattepliktiga bidrag med 100 procent.

3) Avskaffa arbetslöshetsersättningen.

4) Avskaffa föräldraförsäkringen.

5) Avskaffa studiemedlen.

6) Avskaffa etableringsersättningen.

7) Inför enhetlig moms på 25 procent.

Paketet i sin helhet är självfinansierande och påverkar därmed inte statsbudgetens saldo. Paketet medför också en ganska stor inkomstutjämning då de stora vinnarna är de tre understa inkomstdecilerna.  

En sådan reform skulle i stor sett eliminera behovet av bostadsbidrag och ekonomisk bistånd samtidigt som arbetsutbudet sannolikt skulle öka, liksom kvinnors förvärvsfrekvens. Vissa av mina ekonomkollegor håller säkert inte med om detta, utan skulle anföra att inkomsteffekten av ett höjt barnbidrag leder till minskat arbetskraftsutbud.

Jag kan hålla med om denna invändning, men ifrågasätter hur betydelsefull effekten är i stort då inkomsteffekter alltid kommer att uppstå någonstans i inkomstfördelningen. Problemet med inkomsteffekten är att den i stort sett bara reflekterar att vi alla över tid blir rikare och det enda sättet att eliminera inkomsteffekten blir därmed att medvetet göra människor fattigare. Visst skulle vi i teorin kunna omfördela alla samhällets resurser till en enda person och därmed göra alla andra så fattiga att de måste arbeta 80 timmar i veckan, men av något skäl känns det inte som ett relevant policyförslag. Arbetsutbudet kan inte vara överordnat samhällets välfärd och alla fördelningsaspekter. Det ligger inget egenvärde i att människor arbetar så mycket som möjligt - somliga skulle till och med hävda motsatsen.

Det finns i dag inget sätt att dynamiskt simulera de effekter som skulle uppnås via högre barnbidrag och basinkomst. Vi kan därför bara gissa vilka effekter som skulle kunna uppkomma. Detta är i någon mån förenklingar av effekterna för respektive punkt.

1) Inkomsteffekt minskar arbetsutbud. Ingen substitutionseffekt.

2) Inkomsteffekt minskar arbetsutbud. Substitutionseffekt ökar arbetsutbud i låga inkomstlägen och minskar utbudet i högre inkomstlägen, totaleffekten dock negativ.

3) Inkomsteffekt ökar arbetsutbud. Substitutionseffekt ökar arbetsutbudet.

4) Inkomsteffekt ökar arbetsutbudet. Substitutionseffekt ökar arbetsutbudet.

5) Inkomsteffekt ökar arbetsutbudet. Substitutionseffekt ökar arbetsutbudet.

6) Inkomsteffekt ökar arbetsutbudet. Substitutionseffekt ökar arbetsutbudet.

7) Påverkar inte arbetsutbudet.

Det är genuint svårt att avgöra hur arbetsutbudet påverkas av paketet i sin helhet, men jag skulle inte utesluta att summan av åtgärderna faktiskt skulle kunna öka det totala arbetsutbudet. Skälet är att arbetslöshetsförsäkringen och föräldraförsäkringen har mycket stora negativa substitutionseffekter, som man skulle kunna undvika. En minskad användning av ekonomiskt bistånd skulle också kunna bidra till att minska inlåsningen av biståndstagare i enskilda kommuner och öka den effektiva sökradien på arbetsmarknaden.

Sedan har vi de politiska aspekterna. Den politiska agendan sätts i stor utsträckning av medianväljarna. Det innebär att en reform som gynnar decil 1-3 knappast kommer att vinna gehör, oavsett de ekonomiska argumenten. Debatten om trygghetssystemen lär därför även framgent styras av medianväljarna och deras behov.

Tycker det är synd, då det finns andra sätt att arrangera trygghetssystemen som skulle kunna vinna gehör om man fick tillstånd en mer principiell diskussion. För tillfället ses basinkomst som ett vänsterförslag, men det skulle inte behöva vara så. Även entreprenörer har behov av trygghet om det skulle visa sig att projekten som man arbetar med inte lyfter. I dag är samhällets besked till entreprenörerna att ordna in sig i ledet, då ersättningarna från socialförsäkringarna är villkorade av att man låtsas försöka hitta ett arbete - inte av att man försöker stärka sitt humankapital och sin framtida intjäningsförmåga.

Kommentarer