Navelskåderiets svåra konst
Läser fem artiklar i DN som är skrivna av forskare som har synpunkter på hur universiteten styrs. Mer navelskåderi än så är det svårt att uppbringa. Men det är samtidigt uppenbart hur ovetenskapliga artiklarna framstår. Man tycker att människor som ägnar åratal åt att studera samhället och hur olika institutioner fungerar borde ha hunnit skapa sig en bild av vad som är bra och vad som är dåligt.
Men diskussionen tycks kretsa kring svenska förhållanden och svenska problem - ofta utan koppling till omvärlden och vetenskaplig teori.
Bo Rothstein är ett undantag. Och det beror nog på att han faktiskt är insatt i teorier om hur lokala självstyrande organisationer etablerar normer och strukturer som befrämjar gemensamma syften. Inte heller Rothstein går på djupet, men det kanske inte formatet tillåter.
Hans poäng med artikeln bör dock tas på allvar. Det finns ingen motsättning mellan starkt ledarskap och kollegiala strukturer. Bilden av universitetet som ett självstyrande kaos bör revideras. Ledarskap handlar inte bara om att bestämma, det handlar också om att vara tillräckligt förankrad i organisationen för att förstå vad man inte ska bestämma om. Och den insikten gäller såväl politiker som rektorer.
Kommentarer