Den hälsosamme ekonomisten

Näthatet och kvinnligt ledarskap

Det slår mig när jag läser Arne Modigs, Bo Krogvigs och Ulrica Schenströms artikel i DN att det hittills har gått rätt dåligt för svenska kvinnliga partiledare. Medan Tyskland - konservativa Tyskland - har en populär kvinna som förbundskansler har jämställda Sverige hittills bara haft kvinnliga partiledare. Karin Söder, Maria Leissner, Gudrun Schyman, Maud Olofsson, Mona Sahlin, Annie Lööf, åsa Romson och Maria Wetterstrand. Jag har inte räknat med Vera Oredsson - Nordiska Rikspartiets ordförande och Sveriges första kvinnliga partiledare - dock ej för ett riksdagsparti.

Med två - eller möjligen ett och ett halvt - undantag (och det gäller uttalat feministiska partier med en feministisk väljargrupp) verkar det säkraste sättet att utplåna ett parti vara att välja en kvinnlig partiledare (med reservation för att vi inte ännu har facit när det gäller Annie Lööf). Tanken slår mig därför att det skulle kunna finnas ett samband mellan det så omdebatterade näthatet mot kvinnor i vårt land och svenska väljares obenägenhet att belöna partier som har kvinnor som ledare?

är det fel på kvinnorna som partierna har valt eller beror det på att svenska väljare i själva verket är mer patriarkala än de erkänt patriarkala tyskarna? Att åsa Romson måste ta hjälp av en stabil man i Almedalen för att verka trovärdig säger väl något om det svenska klimatet.

Se där, något att undersöka inom ramen för genusforskningen - om det inte redan har gjorts. Kanske skulle söka genusforskningsmedel själv, även om jag nu inte är statsvetare.

DN SvD AB1 AB2 GP

Kommentarer