När de andra tycker annorlunda
När man arbetar i ett politiskt parti tillsammans med likasinnade är det oerhört lätt att få en världsbild som avviker från den genomsnittliga. Detta är ett skäl till att PR-byråer ofta arbetar med fokusgrupper där medlemmarna i fokusgrupperna är sammansatta av helt vanliga människor. Som partiaktiv är det förstås bra att tro på det man gör och att vara övertygad om att detta är rätt. Avvikande uppfattningar som man stöter på förklaras enklast med okunskap och ointresse för politik. Men bunkermentaliteten kan också vara farlig och ibland kommer man till ett vägskäl där det är nödvändigt att ta fram kartan och ta reda på hur omgivningen verkligen ser ut.
I själva verket var det här en av de svåraste processerna när Moderaterna blev Nya Moderaterna - att se verkligheten genom samma glasögon som den stora majoritet som inte ägnat hela livet åt politik. Att inse att andra människor faktiskt tycker annorlunda och att det inte alltid beror på att de är okunniga eller ointresserade av politik.
När jag tar del av det som ledande Socialdemokrater skriver på debattsidor och i andra medier slår det mig i hur stor utsträckning som de faktiskt har fjärmat sig från den gängse bilden av tillståndet i nationen.
Thomas östros skriver på DN-debatt:
"De borgerliga partiernas recept för nästa mandatperiod är nya stora skattesänkningar på 100 miljarder kronor. Detta trots hög arbetslöshet, brister i välfärden och underskott i statens finanser."
Ställde han sig aldrig frågan om människor i allmänhet känner igen sig i den här beskrivningen av verkligheten? Det är faktiskt ett U-land som östros målar upp i sin debattext - inte en välfärdsstat.
Ylva Johansson skriver på SvD Brännpunkt:
"Nu måste det bli ett stopp för de stora skattesänkningar som i första hand kommer de allra rikaste till del. Det är upprörande att notan går till de allra svagaste, de som själva saknar möjlighet att protestera. Demenssjuka, psykiskt funktionshindrade, gamla och sköra."
Nu är det så att Sverige förmodligen har den bästa sjukvården i världen (rent tekniskt i alla fall) och den förmodligen mest utbyggda äldreomsorgen. Inget ont om välfärdsambitioner, men vård, skola och omsorg har faktiskt fått mer resurser och mer personal - trots en djup finanskris. Känner människor igen sig i Ylva Johanssons världsbild?
Mona Sahlin är inte bättre:
"Sjukförsäkringen måste göras om. Vi vill ha en sjukförsäkring som uppmuntrar till arbete, inte en som hindrar människor från att arbeta. De dogmatiska tidsgränserna måste tas bort."
Nu är det så att sjukskrivningarna har halverats sedan valet och förtidspensionerna minskat med 100 000. För de största diagnosgrupperna (dit rörelseorganens sjukdomar hör) fanns tidigare mycket lite hjälp att få. Det har nu införts en rehabiliteringsgaranti som ger 50 000 människor vård varje år. Ett stort antal personer får via Arbetsförmedlingen stöd för att återgå i arbete. Men oppositionen vägrar att över huvud taget nämna dessa förbättringar, vilket gör att deras kritik framstår som onyanserad och enkelspårig.
Visst kan man kritisera arbetslinjen i sjukförsäkringen, men är det rimligt att inte med ett ord nämna att 140 människor om dagens skickades ut i förtidspension när Mona Sahlin satt i regeringen? är det egentligen någon som tror att det skulle bli annorlunda om Sahlin återkom till makten?
En annan vänsterföreträdare väljer så här i valrörelsens slutskede att skruva upp tonläget ännu mer. Olle Svenning på Aftonbladets ledarsida jämställer Alliansen med Sverigedemokraterna (och indirekt rent fascistiska ideologier):
"Den med möda erövrade föreställningen om individens rätt till ett anständigt arbete eller kvalificerad yrkesutbildning ersätts av hårdför disciplinering av medborgarna och av marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft."
Är detta en beskrivning av 2010 talets Sverige eller av Tyskland anno 1938?
Ett sista exempel är mötet mellan Ylva Johansson och Gunnar Axén i Aktuellt nyligen. Medan Axén lugnt och metodiskt förklarar varför regeringen reformerat sjukförsäkringen och beskriver vad som har fungerat bra och inte väljer Ylva Johansson att agera som om hon stod på ett Socialdemokratiskt valmöte där alla redan delar hennes verklighetsbild.
Någon kan lämpligen förklara för Ylva att om väljarna redan hade tyckt som henne så hade hon ju inte behövt dyka upp. Nu blev det bestående intrycket av diskussionen att det råder delade meningar om sjukförsäkringen, men att Gunnar Axén i alla fall är beredd att lyssna och diskutera saken på ett sansat sätt.
Det är oförmågan att ställa sig utanför och betrakta verkligheten med medborgarnas ögon som i grunden förklarar Socialdemokraternas opinionsras. När de socialdemokratiska företrädarna märker att medborgarna inte delar deras verklighetsbild blir ryggmärgsreaktionen att höja tonläget ytterligare. "Det måste vara väljarna som inte har förstått."
Jag känner igen syndromet så väl. Att upptäcka att andra människor tycker annorlunda kan vara en skrämmande upplevelse.
Kommentarer