När jämställdheten blir ett hinder för jämlikheten
Som ekonom och intresserad av samhällsfrågor diskuterar jag ofta olika tänkbara lösningar på samhällsekonomiska problem. Jag har upptäckt att politiken präglas av att det finns stoppbollar som omöjliggör vissa politiska förslag - även om de rent tekniskt förefaller lämpliga. Problemet med stoppbollarna är att de är så definitiva att de stoppar vidare diskussion. Om någon har lagt en stoppboll så kan man inte ens fortsätta meningen med "... jo, men jag har tänkt på det och om man kompletterar förslaget med X, Y och Z får man inte den negativa effekt som du talar om".
Nej, stoppbollen är definitiv. När någon lagt en stoppboll är den politiska diskussionen över och förslaget överges.
Hur kan en stoppboll då se ut? Den kanske mest effektiva stoppbollen jag kan komma på är jämställdhetsstoppbollen. Den lyder så här:
"Men om det här förslaget genomförs kommer kvinnor ha ekonomisk möjlighet att vara hemma med barnen."
Som nyliberal tycker jag staten bör förhålla sig neutral till människors livsval. De konservativa vill införa sambeskattning för att bejaka familjen som ekonomisk enhet, socialliberalerna vill införa subventioner av offentlig barnomsorg för att kvinnor inte ska vara hemma med barnen. Jag tänker inte delta i den diskussionen, eftersom jag tycker att kvinnorna ska få välja själva.
Problemet med de konservativas betoning av arbetslinjen är att den utesluter lösningar som innebär att personer som inte arbetar automatiskt får ekonomiskt stöd av staten. Möjligen ska dom få stöd, men i så fall ska de i alla fall stå med mössan i hand och tigga om pengar.
På samma sätt resonerar socialliberalerna om kvinnor som väljer att inte delta i arbetslivet. Möjligen kan dom få stöd av samhället för att överleva, men då ska dom i alla fall gå till det lokala socialkontoret med mössan i hand.
Medan mössanihandprincipen av de konservativa tillämpas på hela befolkningen tillämpas den av socialliberalerna bara på halva befolkningen - kvinnorna alltså. Socialliberalerna är till skillnad från de konservativa inte lika upprörda om någon man händelsevis skulle vilja vara hemma med barnen och leva som hemmaman.
Mössanihandprincipen skapar en hel del problem för oss som vill ha ett rationellt organiserat system utan stora marginaleffekter. I den konservativa tappningen leder den till att människor med låga inkomster fastnar i en fattigdomsfälla. Målet om att utrota barnfattigdom rimmar illa med principen om att människor inte ska ha arbetsfria inkomster.
Man kan upprätthålla principen om att den som inte arbetar heller inte ska äta, men det går inte att göra det om man inte samtidigt accepterar att en del barn kommer att växa upp i fattigdom. Man kan likaså upprätthålla principen om att inga barn ska växa upp i fattigdom, men det är svårt att göra det utan att se till att deras föräldrar har pengar pengar - även om de inte arbetar.
Konflikten mellan barnfattigdom och upprätthållandet av arbetslinjen är inget nytt. Länder med selektiva bidragssystem tenderar att ha höga marginaleffekter och därmed fattigdomsfällor. Länder med mer generella bidragssysten undviker dessa fällor genom att generella bidrag - som barnbidraget - inte ger upphov till höga marginaleffekter.
När socialliberalerna vill tillämpa mössanihandprincipen på halva befolkningen - kvinnorna - uppstår intressant nog samma problem som när de konservativa vill tillämpa den på hela befolkningen. Kvinnor som av olika skäl inte deltar på arbetsmarknaden hamnar hos kommunens socialtjänst. I regel helt i onödan, eftersom de i övrigt inte har problem som kräver socialtjänstens insatser, typ alkohol- eller drogmissbruk.
Det enda skälet till att dom hamnar hos socialtjänsten är att de inte har agerat på det sätt som politikerna förväntar sig - genom att klippa sig kort och skaffa ett jobb. Samma politiker vägrar emellertid att acceptera konsekvenserna av att inte ge familjerna som väljer denna livsstil bidrag - nämligen att barnen i familjen skulle få växa upp utan att kunna äta sig mätta varje dag.
Medan politikerna står som åsnor mellan två hötappar försöker vi ekonomer förklara att man ibland måste välja. Om vi inte väljer mellan två tänkbara system är risken påtaglig att vi får inslag av det sämsta från båda systemen. Att socialliberalerna inte vill använda generella bidrag - till exempel barnbidraget - för att lyfta utsatta familjer ovanför den nivå där de behöver hjälp från kommunens socialförvaltning beror på att de till varje pris vill undvika att ge en kvinna som väljer att vara hemma med sina barn ekonomiskt stöd. Detta är inte en ekonomisk fråga - att tredubbla barnbidraget från dagens nivå på 1 050 kronor ryms gott och väl inom ramen för det ekonomiskt möjliga - det är helt och hållet en ideologisk fråga.
Problemet är att kombinera denna uppfostring av det svenska folket med ett stort inflöde av personer som inte omedelbart kommer att anpassa sig till den socialliberala normen. Oviljan att välja mellan jämställdhet och jämlikhet riskerar leda till att man inte uppnår något av målen.
Kommentarer