Den hälsosamme ekonomisten

När E-kronan tar över

Nu känns det som om jag tänker högt. Och det är säkert inte originella tankar om man ingående ägnat sig åt penningpolitik. Men efter att ha skrivit det förra blogginlägget om QE slog det mig att det inte är egalt om centralbanken bedriver penningpolitik via QE eller via styrräntan. 

För säg att Riksbanken höjer styrräntan till två procent i dagens läge och kompenserar detta med QE. Jo, jag vet att det är en helt absurd tanke - men det kan vara en kul övning att dra saker till sin spets. Vilka konsekvenser skulle detta få för ekonomin?

Den första invändningen är att det inte finns så stora mängder utestående statsobligationer att man kan kompensera för en drastisk styrräntehöjning. Men då kör vi nästa absurda tanke - att staten ser till att det finns tillräckligt stora mängder statsobligationer på marknaden. Det kan man göra genom att låta budgetunderskottet stiga till tio-tjugo procent.

Hm, men leder då inte detta till att Sverige blir som Venezuela? Jo, det ska man inte utesluta. Men tänk om det inte blir så? Tänk om reporäntehöjningen leder till en så kraftig åtstramning i den finansiella sektorn att dessa krafter tar ut varandra.

Ni kanske anar vart resonemanget leder. Staten underbalanserar sin budget kraftigt, vilket kräver att det ges ut stora mängder statsobligationer. Samtidigt köper Riksbanken upp alla dessa obligationer - och monetariserar underskotten. Det sista steget är att likviditetsöverskottet neutraliseras genom att bankerna tvingas betala en högre ränta för att låna i Riksbanken. Om summan av dessa operationer leder till en neutral penningpolitik har vi alltså inte gjort någonting.

Fast det finns ett "men" här. Om några år kan Riksbanken komma att ge ut E-kronor. Om de aktörer som säljer sina obligationer betalar med E-kronor från Riksbanken kommer den minskande likviditeten i det traditionella bankväsendet att kompenseras av en stigande volym E-kronor. Riksbanken kan därför med en väl vald kombination av QE och styrränta svälta ut affärsbankerna.

En sådan operation skulle kunna blir en attraktiv möjlighet för våra politiker. Överskottslikviditeten som uppstår när Riksbanken köper upp statsobligationerna kan nämligen investeras i andra tillgångar, primärt bostadsobligationer. Dessa värdepapper kan i sin tur handlas på marknader och betygsättas av värderingsinstitut som Moodys och S&P. Bolånetagarna flyttas från bankerna till utgivare av obligationer - värdepapperisering.

För staten är det win-win. Först kan staten underskottsfinansiera offentliga utgifter motsvarande penningmängden i bred definition. Sedan kan man löpande - årligen - tillgodogöra sig seigniorage på två procent av denna summa. Vill man går det att permanent sänka skattetrycket med fem-tio procentenheter av BNP.

Jag är högst tveksam till att politikerna skulle säga nej till en sådan deal - Arthur Laffers våta dröm. Det finns dock förlorare. Bankväsendet som vi känner det skulle försvinna. Finansiella produkter skulle ersätta utlåningen på bankernas balansräkning. Kontanterna skulle inte längre finnas, men de är å andra sidan på väg bort i vilket fall som helst.

Kommer det här scenariet att inträffa? Tja, jag säger bara - follow the money.

Kommentarer