Den hälsosamme ekonomisten

När är 27 kronor i timmen en acceptabel lön?

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll twittrar i dag om att "... 27 kronor i timmen inte är någon acceptabel lön". Men det beror givetvis på i vilket land man befinner sig. I Indien är 27 kronor i timmen en ganska bra lön. I Sverige är det inte en fullt så bra lön.

Det jag frågar mig är vart man går efter att man har gjort detta påstående? Grundnivån i våra socialförsäkringssystem motsvarar 56 kronor i timmen om man räknar om till normal arbetstid. Socialbidraget ligger för ensamstående ännu något lägre - kanske i nivå med dessa 27 kronor.

Om en arbetsgivare inte är villig att betala mer än 27 kronor i timmen för den arbetsinsats som en viss person gör på heltid - vad tycker Strandhäll att man ska göra? Det traditionella svaret har varit att betala arbetsgivaren för att anställa personen. Men alla dessa system som blir följden av subventionerna riskerar att skapa en tudelad arbetsmarknad och stigmatisera individen. Man måste kvalificera sig för att få ta del av en subventionerad arbetsgivares tjänster.

När individer försöker gå från subventionerade anställningar till osubventionerade sådana uppstår marginaleffekter. Men eftersom ekonomerna räknar marginaleffekterna på individsidan missar de de höga och ganska slumpmässiga marginaleffekter som uppträder när vi ser till hela lönekostnaden.

Att flytta lönesubventionerna från arbetstagarsidan till arbetsgivarsidan är inget annat än ett självbedrägeri. Det är inget som blir bättre av att det är arbetsgivaren som drabbas av marginaleffekter. Alliansen får förlåta mig - nystartsjobben var en genial lösning, men den förmår inte att gå till botten med grundproblemet: Att vi inte vill låta människor leva på enbart det som de själva kan producera.

Låt oss tänka oss en annan lösning. Tänk om vi hade haft ett socialförsäkringssystem där det är individen som får subventionen - inte arbetsgivaren. Även i ett sådant system uppstår marginaleffekter, men till skillnad från dagens modell är marginaleffekterna mer förutsägbara. 

I blogginlägget "Myten om socialförsäkringarna" diskuterar jag vad det skulle innebära att ersätta alla socialförsäkringar med en basinkomst och ett förhöjt barnbidrag. Om vi lämnar barnbidraget därhän för tillfället skulle personen som arbetsgivaren är villig att betala (netto) 27 kronor i timmen vara garanterad en inkomstnivå på 56 kronor i timmen före skatt. I ett system med negativ inkomstskatt med avräkningen 50 procent skulle hen dessutom få behålla en lön på 27/2=13,50 kronor i timmen. Lägger vi sedan på 56 kronor kommer vi upp i 69:50 i timlön.

Det är ingen jättehög lön. Men det är betydligt mer än vad vad en förtidspensionär utan inkomstrelaterad ersättning får. Det är mer än vad en ung person med funktionshinder får. Det är helt enkelt en inkomst som gör det möjligt för människor att vara delaktiga i samhällslivet på ungefär samma villkor som alla andra.

Skulle det vara för dyrt att uppnå detta mål? Nej, det skulle det inte vara. Ett system som garanterar dagens socialbidragsnivå för alla skulle i runda tal kosta det offentliga hundra miljarder mindre än dagens. Det vi inte skulle kunna göra vore att betala ut ersättningar och bidrag till personer som klarar sig på egen hand.

Givetvis vore det politiskt omöjligt att gå över till ett sådant tänkt system - det skulle finnas för många förlorare och vinnarna skulle inte vara de röststarka grupperna. Men jag tycker inte att politik ska vara det politiskt möjligas konst. Det ska vara det möjligas konst.

Ska vi möta framtidens utmaningar kan vi i längden inte bara tala om det politiskt möjliga - vårt samhälle kommer att fall sönder om vi inte förändrar de föråldrade principer som vi byggt upp vår sociala trygghet på. Vi klarar inte att möta utmaningen som ökade migrationsströmmar ställer oss inför. Vi måste börja tala om det som faktiskt är möjligt.

Kommentarer