Den hälsosamme ekonomisten

Moderaternas USP gick förlorad

Varje parti har en unik "selling point". Vilken är Moderaternas USP? 

Jag tror att man måste gå tillbaka till 2003 för att hitta partiets unika produkt - vilket jag tror är frånvaron av interndemokrati. Ett parti med uttalad toppstyrning kan givetvis uppfattas som hårt och principiellt. Och så har det också varit genom åren - Moderaterna har inte varit ett inkännande parti. 

När andra partier böjt sig för tillfälliga trender och intagit oförenliga positioner har Moderaterna hållt fast vid principerna. Visst har ledamöter på lägre nivå fått möjlighet att framstå som mänskliga och sympatiska, men ytterst har det varit bunkergänget som lagt fast kursen.

År 2003 - den första april, när Bo Lundgren avgick - var inte slutet för partiets USP. Bunkern ersattes - som många skämtsamt uttryckt det - med en borg. Ledningen i partiet lyckades kombinera en politisk kursomläggning med samma principfasthet som tidigare präglat partiet. Principerna förändrades något, men det fanns ändå principer.

Det var först när borgherrarna lämnade - efter valförlusten 2014 - som partiet normaliserades. Redan innan detta ödesmoment såg vi tendenser till populism, bland annat bejakade man på DN-debatt offentligt ägda företag. Något sådant hade varit otänkbart innan 2003.

Ulf Kristersson är förvisso inte en svag ledare, men han har ännu inte lyckats få ihop något nytt bunkergäng som kan ta vid. Potentialen finns dock och det finns många begåvade människor i partiets led som med tiden skulle kunna utgöra embryot till ett nytt bunkergäng. Men ännu är inte partiet där.

Jämfört med M innan 2003 har partiet dock en avgörande fördel - att den interna verklighetsbilden ligger närmare verkligheten än den då gjorde. Att partiet fick ett så dåligt resultat 2002 kan delvis haft att göra med en bristande förankring i verkligheten och att den interna bilden av sakernas tillstånd avvek rätt mycket från hur det verkligen förhöll sig i konungariket Sverige.

Mattias Svensson skriver i DN om partiets posering i frågor om lag och ordning och kritiserar bristen på principer. På sätt och vis har han rätt, men det vore samtidigt fel att kritisera Moderaternas brist på principer utan att nämna de övriga partiernas brist på principer. Även under Alliansens tid var det M som stod för förnuft - man fick ofta parera populistiska hugskott från sina kollegor.

Populism i politiken är helt enkelt det normala. Det som M stod för fram till 2014 var något avvikande - något slags konsekvent politisk linje baserat på ideologiska principer. Utmaningen blir att hitta tillbaka till principerna - något som kräver att begåvade människor viger sina liv åt Moderaterna, på samma sätt som bunkergänget gjorde. Finns det tio personer som är villiga att göra den uppoffringen för att rädda Moderaterna?

Kommentarer