Moderaterna är Sverigedemokraternas murbräcka
Det verkar som om regeringen tvingas backa om reformen av Arbetsförmedlingen. Det som är mest intressant med detta är att V, M och KD hittat möjligheter till samarbete, trots stora ideologiska skillnader. Men det är inte Vänsterpartiet som har fått sträcka sig för att möta högern, det är högern som tvingats motarbeta valfrihet i välfärden för att kunna tillmötesgå V.
Jag använder begreppet "högern" lite ironiskt här. I Socialdemokraternas nidbild av oppositionen är högern antingen kalla nyliberaler eller auktoritära halvfascister. När S slagit följe med nyliberalerna finns bara den ena halvan av nidbilden kvar - den auktoritära och exkluderande.
Ingen slump därför att Stefan Löfven med tårar i ögonen talar om Ulf Kristerssons svek mot förintelseöverlevare. Det är en gammal kär fiende som kommit tillbaka, högern som halvfascistisk försvarare av överklassens privilegier - inte som nyliberal kritiker av byråkrati och överhet. Den gamla högern, som vill försvara sitt territorium mot invasion av arbetarklass eller flyktingar, står mot Socialdemokraternas krav på lika möjligheter för alla.
Att vara representant för de underpriviligierade är tacksammare än att försvara stel byråkrati. Det var så Arbetarpartiet började sin bana en gång i tiden - arm i arm med liberaler och bondeförbundare. Möjligen med skillnaden att Bondeförbundet i dag är liberalt och Liberalerna mest en intresseorganisation för skrået lärare.
Problemet för Löfven är vad han ska erbjuda arbetarklassen - Sverige är redan en liberal välfärdsstat av samma modell som den S en gång såg framför sig. Utmaningen blir att få vi och dom att gå mellan arbetarklassen och överklassen, inte mellan svenskarna och utlänningarna. Vi har två partier som appellerar till samma väljargrupper, men som har två olika svar på frågan om hur arbetarklassen ska få det bättre.
SD svarar att allt blir bättre bara vi stoppar invandringen. S menar att allt blir bättre bara vi tar ifrån överklassen deras privilegier. Båda svaren kan givetvis vara sanna, men det optimala vore att samla svaren i ett och samma parti - ett parti som både vill ta ifrån överklassen deras privilegier och slänga ut invandrarna.
Att S inte redan gått den vägen beror på att man ingått en allians med riksdagens mest invandringspositiva parti - Miljöpartiet. Så här med facit i hand har Socialdemokraterna offrat oerhört mycket när Miljöpartiet tvingat dem att kämpa mot en fiende som inte längre finns (fanns). Moderaterna var ju från cirka år 2000 lika positiva till invandring som Socialdemokraterna, även om en omsvängning skett de senaste åren. Samarbetet har gett S fem procent av väljarna - en enorm missbedömning av miljöfrågans potential. Det handlar dessutom om väljare som partiet har väldigt liten nytta av och som mest ställer till med problem internt, då de har lite värderingsmässigt gemensamt med S traditionella väljare.
Det logiska är nu att SD och S slår sina påsar ihop och skapar en allians mot både överklass och invandrare. Men som jag tidigare noterat kommer detta inte att ske i brådrasket. Centerpartiet och Liberalerna lär moderera Socialdemokraternas rörelse från invandringspositivt till invandringskritiskt parti. Under tiden bearbetar SD Moderaterna för att ta sig in i värmen. Men när partiet väl är etablerat lär S bli den huvudsakliga samarbetspartnern.
Sverigedemokraternas fokusering vid Socialdemokraterna beror på att de arbetar med samma väljargrupper och med samma metoder. M fyller rollen som fiendens fiende - och reduceras till ett medel för att ta makten. Samtidigt tror nog inte ens de största optimisterna i SD att deras parti kan ersätta S som det stora arbetarpartiet i Sverige. På sikt ser jag därför en relation mellan S och SD, ungefär som mellan CSU och CDU i Tyskland. Samma parti i praktiken, men ändå rent formellt två olika organisationer. Kan man sedan hänga på ett litet liberalt block motsvarande FDP är saken biff - då finns en stabil majoritet och ett enat svar: Ett jämlikt nationalistiskt folkhem med en ekonomiskt liberal profil - Sverige i ett nötskal.
Oppositionen har samtidigt reducerats till renodlade särintressen för höginkomsttagare, vänsteryttern och partier med miljö-, religiös- eller teknikprofil. Och även om dessa kvarvarande spelare mot förmodan skulle uppnå mer än 50 procent av väljarstödet kommer de aldrig att kunna samarbeta för att på allvar utmana regeringen.
Kommentarer