Mittens rike II
När Allians för Sverige bildades förändrades den politiska kartan i Sverige på ett grundläggande sätt. Jag har tidigare analyserat denna förändring i inlägget Mittens rike. Dock ser spelplanen, av olika skäl, helt annorlunda ut i EU-valet än i riksdagsvalet.
Partiidentifikationen är lägre och sakfrågorna mer betydelsefulla, speciellt bland yngre väljare. Och de unga väljarna har i stor utsträckning gått till enfrågerörelserna Miljöpartiet och Piratpartiet. Ytterligare en grupp väljare ser invandringsfrågan som central och röstar därför på Sverigedemokraterna.
Jag är faktiskt inte speciellt förvånad över resultatet, även om både Socialdemokraterna och Moderaterna gick något sämre än vad jag hade förväntat mig. Tror att resultatet i mycket beror på att de etablerade partiernas strategi varit anpassad till en endimensionell åsiktsskala. Och om väljarnas åsikter kan sorteras i en enda dimension är det optimalt för partierna att i varje fråga lägga sig nära medianväljaren.
Men när åsiktsskalan blir mångdimensionell (se figuren) tenderar extremåsikter att vinna fler väljare än genomsnittsåsikter. I figuren, som exemplifierar detta, finns två frågor som väljarna har att ta ställning till (satsningar på brandkår och satsningar på polis) och tre partier (S, C och M).
Om väljarna är jämnt fördelade över åsiktsutrymmet tenderar partier med extrema åsikter att vinna större väljarstöd än partier som har genomsnittliga åsikter. Detta är en följd av att väljarna tar hänsyn till fler än en dimension och att partier som närmar sig extrema åsikter tenderar att vinna fler väljare på kanterna än de man förlorar i mitten.
I det här valet finns det faktiskt tre frågor som skär väljarkåren längs delvis andra dimensioner än den traditionella. Det gör att den traditionella medianväljarstrategin inte har fungerat för de etablerade partierna. Mest drabbas partier som av olika skäl måste profilera sig brett och som inte vågar riskera att uppfattas som extrema.
För de stora partierna tror jag lärdomen är att sitta lugnt i båten och att acceptera sitt öde. Ett statsbärande parti kan nämligen inte kosta på sig att framstå som extremt i väljarnas ögon. Och om man inte vill inta extrema ståndpunkter i någon fråga är vissa väljargrupper för alltid utom räckhåll. För de mindre partierna blir lärdomen att man ska bli vid sin läst och att försöka framstå som bäst på det som man är bäst på.
Kommentarer