Den hälsosamme ekonomisten

Missuppfattningar om datalagringsdirektivet

Diskussionen om datalagringsdirektivet blir lätt förvirrad. Så det kan vara på sin plats att reda ut några vanliga missförstånd.

Information om vad du gör på Internet sparas på fler än ett ställe. För det första lämnar du alltid spår i din egen dator, för det andra registreras trafiken en eller flera gånger på vägen genom alla de routrar som den passerar på väg till målservern, för det tredje registreras din IP-adress och eventuellt annan information, från exempelvis cookies i din webbläsare, på servern du besöker.

Det är inget konstigt med det. Polisen kan från internetoperatörerna få information för att spåra upp brottslingar. Genom ett filter i servern kan trafiken selekteras ut och sparas. Samtliga internetoperatörer, även de som vägrar att lagra data enligt datalagringsdirektivet, samarbetar med polisen för att spåra och övervaka grov brottslighet.

Datalagringsdirektivet handlar om något helt annat. Det är ett krav från EU om att alla internetanvändares trafik ska sparas i sex månader för att myndigheterna i efterhand ska kunna gå in söka efter olagligheter. I praktiken är det alltså ett förbud för internettjänster där användaren är anonym. Övervakningen är inte inriktad på brottslingar, utan avser alla nätanvändare.

Polisen har dessutom försökt få direktaccess till operatörernas system för att inte behöva krångla med tillstånd och annat. Hur detta kan sluta ser vi i USA där myndigheterna får tillstånd att övervaka hela landets befolkning på en gång i hemliga domstolar. Internetoperatörerna i USA begår ett brott om de ens avslöjar att befolkningen är övervakad av NSA.

Att laglydiga människor inte ska kunna kommunicera med varandra, utan att myndigheterna övervakar kommunikationen, strider mot grundläggande principer om personlig integritet. Det är början av ett Stasisamhälle där ingen vet om dom är avlyssnade. Något beslut av åklagare behövs inte för att tråla efter information som kan antyda brottslig verksamhet.

Trafikinformation behövs också för att felsöka och för att spåra upp personer som saboterar teknisk utrustning hos operatörerna. Bahnhof, en av de stora svenska operatörerna, har gjort bedömningen att det räcker med att spara informationen i en vecka - och det är också det de gör.

Men detta är egentligen en ointressant diskussion. Vilken information som Facebook eller Bahnhof sparar är något som regleras av annan lagstiftning. Det är också i huvudsak en fråga mellan kunden och operatören. Att det är möjligt att öppet kartlägga de flesta människor via deras aktiviteter på nätet är också en helt annan sak. Om man delar med sig av information på nätet får man räkna med att den sprids.

Datalagringsdirektivet, däremot, handlar om att ingen internetanvändare ska kunna kommunicera med andra internetanvändare, utan att kommunikationen registreras och tillgängliggörs för myndigheterna. Detta är inte en fråga mellan operatörerna och kunderna - utan en fråga mellan medborgarna och makthavarna. Medborgarna måste helt enkelt göra sig omaket att rösta bort de politiker som vill göra vårt privatliv till myndigheternas egen databas.

NT IV CS DN 

Kommentarer