Mindre än 100 procents marginaleffekt
Alliansens familjepolitiska arbetsgrupp presenterar en rad intressanta förslag. Som ekonomist vill jag fokusera på ett av dessa förslag, nämligen möjligheten för familjer som är beroende av försörjningsstöd att behålla en del av sina arbetsinkomster. Detta är något som jag själv länge har förespråkat. Många nya svenskar riskerar att fastna i en fattidomsfälla som uppstår på grund av att försörjningsstödet avräknas mot eventuella arbetsinkomster med 100 procent. I själva verket tror jag att denna princip ligger bakom det faktum att Sverige lyckas betydligt sämre med integrationen av flyktingar än många andra länder.
Vårt socialförsäkringssystem är i grunden anpassat för att båda föräldrarna i en familj deltar på arbetsmarknaden. Och det fungerar nog bra i en svensk kontext, där det är naturligt att såväl mamma som pappa deltar aktivt i förvärvslivet.
Men så är det som bekant inte i alla länder. Och många som flyttar till vårt land tar med sig sina traditioner från hemlandet, där det är vanligt att den ena partnern tar ett större ansvar för hemarbetet än den andra.
Som social ingenjör kan man förstås bortse från dessa kulturella skillnader och strunta i att familjemönstren på Malta skiljer sig från de i Sverige. Eller också kan man i möjligaste mån anpassa de svenska bidragssystemen så att det lönar sig att gå från bidrag till arbete - även för familjer med ensamförsörjare. Det glädjer mig att Alliansen nu drar upp huvudet ur sanden och erkänner att kulturella skillnader finns och att man som socialpolitisk ingenjör måste ta hänsyn till dessa skillnader.
Förvärvsstimulansen är ett steg på vägen mot ett bidragssystem som stimulerar arbete - även för familjer som präglas av andra värderingar än de traditionellt "svenska". Begränsningen på sex månader ser jag dock som onödig och kontraproduktiv. Där har arbetsgruppen tänkt rejält fel. Förvärvsstimulansen bör naturligtvis kunna utbetalas under en längre tid, förslagsvis sex år eller mer.
Kommentarer