Den hälsosamme ekonomisten

Miljöpartister orkar inte leva i naturen

En sak som slagit mig är att ju närmare naturen människor lever, desto lägre sannolikhet att de är miljöpartister. Ytterst få miljöpartister har valt att bo i ett ensligt beläget torp. I politiken och retoriken bejakar man alltså miljön, men ändå väljer man storstadens betong och höghusen kring Telefonplan.

Även i vissa sakfrågor kan vi spåra distinkta skillnader mellan miljöpartister och andra. I glesbygd är inställningen till varg helt annorlunda än i storstäderna. I glesbygden ser man vargen som ett rovdjur bland andra och inte som speciellt exotisk. Det bör noteras att många glesbygdsbor hellre jagar med hund och äger får än har varg i närheten. I stor utsträckning är detta ömsesidigt uteslutande aktiviteter.

Synen på djuren är bland storstadsmiljövännerna i det närmaste antropomorfistisk - naturen är ett slags fablernas värld där djuren verkligen är som människor. 

Och jag tillhör inte dom som hånar det synsättet, även om det är en viss skillnad mellan en grodas känsloliv och en människas. Djur har i grunden samma känslor som människor - de kan känna rädsla, begär eller hunger och allt talar för att deras känslor är lika verkliga som våra.

Men naturen är också en otäck plats, där älgar äts av björnar och vargar medan de fortfarande lever. I naturen finns ingen sjukpenning och ingen offentligt finansierad sjukvård. Det är varje djurs eget ansvar att överleva. Naturen är väldigt långt från den bild som storstadsbor ofta har av den.

I naturen kommer djur alltid att döda varandra på de mest brutala sätt. Vi kommer aldrig att få en välfärdsnatur av samma typ som det välfärdssamhälle som vi alla lever i. Så vi står inför valet att antingen avskaffa naturen helt eller acceptera att djur dör under de mest fasansfulla omständigheter.

Därför ter sig en del miljöaktivistiska insatser, som att saboterara kosläpp eller minkfarmar, som oerhört märkliga. Det är som om miljöaktivisterna vill dra en tydlig skiljelinje mellan människor och djur på ett sätt som naturmänniskor inte gör. Att skjuta en björn som utgör ett hot för människor blir med det synsättet ett brott - enbart därför att det är en människa som gör det. Men när björnen dödar en älg under väldigt brutala former är detta fullt acceptabelt.

För även om den stora skillnaden mellan djur och människor är att människor är ett moraliskt subjekt måste man människan ändå väga olika djurs lidande mot varandra. Att tillåta rovdjur att döda älgar är acceptabelt - trots att vi enkelt kan stoppa detta genom att utrota rovdjuren. Har vi då inte själva ett ansvar för att älgarna dör under dessa fasansfulla omständigheter?

Det hela kompliceras ytterligare av att älgen, som i ett scenario blir uppäten av en varg, i det alternativa scenariot långsamt svälter ihjäl till följd av svaghet och ålderdom. Hur humant är att det att åse något sådant utan att ingripa?

Människan har varit en del av naturen under årmiljoner. Under denna tid har vi utvecklat vår kognitiva kapacitet och börjat reflektera över rätt och fel på ett sätt som djuren inte gör. Vi har skaffat husdjur och börjat behandla dem som - i allt väsentligt - familjemedlemmar. Men vi äter alltjämt kött och drar en tydlig gräns mellan marsvinen och grisarna som blir julskinka, helt oaktat att grisarna antagligen har ett avsevärt rikare känsloliv än marsvinen. Den som torterar och dödar ett marsvin och lägger ut detta på Facebook hamnar med stor säkerhet på förstasidan i Expressen och blir kanske till och med inlåst och betraktad som ett hot mot samhället. Men att äta julskinka är inte detsamma som anstiftan till mord.

Människans moral är inte logisk. Det handlar om våra känslor inför andra varelser och medmänniskor - ett slags inlärd och medfödd empati som lätt kan utsträckas till ickemänniskor. Den som försöker göra empatin logiskt sammanhållen har dock missat något. Precis som värdenihilisten lever i enlighet med normer som hen egentligen ifrågasätter tvingas den som vill inordna världen i logiska mönster att både bryta mot sina moraliska (logiska) principer och agera på ett sätt som känns intuitivt fel.

Miljövännerna i storstaden kan tänka bort alla de dagliga intressekonflikter som möter en naturnära person. Medan bonden måste slakta griseknoen kan storstadsbon kosta på sig att - likt värdenihilisten - bygga en konsistent värld där människans känslor följer logiska mönster.

Det är bara det att denna värld inte existerar. Och miljövännen i storstaden väljer måhända bort naturen av just detta skäl. Som fårfarmare i glesbygd eller som ägare till en jakthund som rivs av vargar tvingas man överge den bild av naturen som man investerat så mycket emotionellt kapital i. Bättre då att skippa naturen till förmån för betongen och fortsätta leva i den fiktion som Fablernas värld faktiskt är.

Kommentarer