Meningslöst att prata med vanliga människor
Nu har Stefan Löfven gjort ett utspel igen. Han ska "prata med vanliga människor" i stället för att vara i Almedalen. I stället skickar han dit Magdalena Andersson, som får prata med de ovanliga människorna.
Funderar på det här med att prata med vanliga människor - vad ger det egentligen? Det var så länge sedan jag gjorde det, så jag har nästan glömt hur det är. De flesta människor jag känner är ovanliga i något avseende.
Man kan tänka sig att en partiledare genom att tala med "vanliga människor" får en bild av vad medborgare i gemen tycker. Den som försökt uttolka världen genom att ta del av det som skrivs på Facebook och Twitter vet att detta i grunden är fel. Senast åkte moderaterna på en nit, eftersom de inte förstått att många av deras väljare inte tycker som sverigedemokraterna. Kanske hade bara de som tyckte om SD hört av sig till partikansliet, vilket fick partiledningen att dra den felaktiga slutsatsen att moderater i allmänhet tycker som SD?
Vill man veta vad vanliga väljare tycker är det bättre att fråga dem i en opinionsmätning, där urvalet av respondenter utgör ett Obundet slumpmässigt urval - ett OSU. OSU är i dessa dagar sällsynta. Så man får gissa vad vanliga människor tycker. Det absolut sämsta sättet - tror jag - är att personligen ge sig ut för att hitta vanliga väljare. Då hittar man garanterat väljare som inte är vanliga och som därmed snedvrider ens världsbild.
Ett annat sätt få reda på vad väljarna tycker är introspektion. Detta bör inte förväxlas med rektoskopi, som är en liknande övning som dock - till skillnad från introspektionen - oftast genomförs på sjukhus. Är man tillräckligt vanlig själv kan man genom att bottna i sina egna värderingar även dra slutsatser om vad andra människor tycker i olika frågor.
Tekniken är gammal och bortglömd i dessa tider av fokusgrupper och marknadsundersökningar. Men med rätt genomförande kan den vara väl så effektiv. En fördel är att åsikterna blir konsekventa över tid. Verkligheten kan givetvis förändras på olika sätt, vilket kräver att politikern förändrar tillämpningen av sina värderingar på olika samhällsfrågor. Om värderingarna förblir oförändrade kan väljarna ändå känna igen sig och tänka att - oj, den här politikern tänker precis som jag skulle ha gjort.
Finns det sedan tillräckligt många väljare som delar politikerns grundläggande värderingar kan hen över tid bygga upp en bas av väljare som hyser förtroende för politikern.
Att prata med vanliga människor fungerar inte för en sådan värderingsbaserad politiker. Ett, tu, tre stöter politikern nämligen på en väljare som har en helt annan värderingsgrund - till exempel en nazist.
"Jaså, du tycker så ... Ja, naturligtvis måste jag ta din oro om att det ariska folket är hotat av den muslimska massinvandringen på allvar."
En värderingsbaserad politiker kan inte utgå från vad väljare i gemen tycker. De fasta värderingarna gör att politikern kommer att fjärma sig från väljarna om väljarnas värderingar börjar avvika alltför mycket från de egna. Det kan innebära att politikerns parti förlorar väljarstöd eller att politikern själv måste lämna sitt parti om partiet börjar vackla.
Är det verkligen någon som tror att det här med att lyssna på väljarna är något nytt? Juan Peron gjorde just det. Donald Trump gjorde det. Hugo Chavéz gjorde det. Det fungerar, men det är inte nödvändigtvis bra för landet eller för partiet eller ens för partiledaren. På sikt, alltså.
Långsiktigt handlar det om att göra en analys av samhället som man själv bottnar i. Att inte säga sådant som man vet är felaktigt. Att vara trogen sina värderingar även när många av väljarna vacklar. Ledarskap.
Men viktigast av allt är att förstå att den vanliga väljaren inte finns. Den som försöker anpassa sig till en statistisk konstruktion är dömd att vandra planlöst i väljarrummet. En politiker som pratar med tio väljare utan att bli osams med minst en är inte mycket att ha.
Kommentarer