Den hälsosamme ekonomisten

Men strumporna då, Ilmar?

Tanken att begränsa vinstutdelningen för välfärdsbolag är missriktad. Givetvis finns det enorma problem på den offentliga marknaden, men dessa problem löses inte genom att man reglerar vinstutdelningen för en liten andel av de företag som verkar där.

För några dagar sedan briserade nyheten att Stockholms läns landsting köpt strumpor för 5 000 kronor paret. Och vad ni än må tro är detta ingen isolerad företeelse - alltså att offentliga aktörer betalar för mycket för varor och tjänster.

Med bättre uppföljning av de offentliga inköpen och upphandlingarna skulle miljardbelopp kunna sparas. Och då handlar det inte enbart - eller ens huvudsakligen - om företag som levererar välfärdstjänster. Det handlar om företag som levererar allt från konsulttjänster till strumpor till offentlig sektor.

Men politikerna ba ... la, la, la, la, la ... diskuterar något helt annat än grundproblemet. Problemet är att offentlig sektor upphandlar varor och tjänster utan att sedan följa upp vad som har levererats inom ramen för avtalen. Som jag konstaterar i en intervju i tidskriften ETC förlorar offentlig sektor miljardbelopp på dåliga avtal och bristande uppföljning.

Exakt hur mycket vi förlorar är okänt, eftersom det inte finns någon statistik på vad som verkligen har levererats inom ramen för avtalen. Det är emellertid känt att det som levereras allt som oftast inte är det som man kom överens om. Strumporna är ett exempel och om vi gräver lite i de offentliga marknaderna, på vilket område som helst, ser vi samma sak: Strategisk anbudsgivning är ett väldigt stort problem som ser ut att växa med tiden - i takt med att de offentliga upphandlingarna blir allt större.

Det är lätt att förstå myndigheterna. Genom att göra upphandlingarna större kan de skära ner på byråkrati. Färre och större upphandlingar innebär lägre transaktionskostnader. Centraliseringen är dock förenad med en kostnad. Med färre upphandlingar är möjligheten för leverantörer och beställare att bygga upp en förtroendefull relation mindre. Vi går från en situation med upprepade spel till en situation som präglas av fångarnas dilemma.

I ett spel som inte upprepas lönar det sig att lura motparten. När insatsen i ett enda enskilt spel är flera hundra miljoner blir frestelsen att agera ohederligt överväldigande. Vad spelar det för roll att bolaget man företräder får sitt rykte förstört, om man har flera hundra miljoner på banken efter en lyckad affär? Det är bara att starta ett nytt bolag enligt samma modell. Med det enda syftet att lova rätt saker - löften som man givetvis inte håller.

De professionella anbudsgivarna - låt oss kalla dem det - gynnas av att det offentliga måste behandla alla aktörer lika. Historiska prestationer får inte spela någon roll vid valet av företag - bara de löften de utfärdar. Man kan däremot utvärdera kompetensen hos den personal som är tänkt att utföra arbetet. 

Problemet är att en riktigt förslagen aktör kan bluffa i många led. Och det är den offentliga aktören som sitter med skägget i brevlådan när det privata företaget inte levererar. Därför är det ytterst ovanligt att avtal hävs. Till och med strumpleverantören fick fortsätta i två år - för annars skulle landstinget sakna strumpor tills en ny upphandling kan genomföras.

Antitesen till den offentliga upphandlingen, som den utvecklats i Sverige, är delningsekonomin. På siter som Booking.com, AirBNP, Uber med flera följs samtliga transaktioner upp. Det är denna uppföljning som gör att marknaderna kan fungera, trots att det i många fall handlar om mycket små företag, eller privatpersoner, utan någon goodwill att sätta i pant.

Den offentliga marknaden, som den utvecklats efter införandet av LOU 2008, kan vara ett av de största ekonomiska haverierna någonsin. Skälen är flera:

1) Offentliga aktörer agerar med andra människors pengar och är inte lika måna om kvaliteten på leveranserna som en privat aktör. Målet är snarare att minimera arbetsbördan i själva upphandlingen.

2) Bristen på uppföljning hos en myndighet/organisation påverkar marknadsstrukturen och leder till att marknaden i stort fungerar sämre. När nästa myndighet sedan ska begära in offerter har aktörerna sällan följts upp och de har därför blivit mer opportunistiska än vid förra tillfället. Uppföljning är en kollektiv nyttighet.

3) Upphandlingslagstiftningen försvårar feedback, då upphandlande myndigheter måste behandla alla företag på samma sätt - även om kunskapen om att vissa företag alltid bluffar finns hos myndighetens personal.

4) Att upphandlingarna blir färre och större innebär att insatserna blir större. Vinner man en enstaka upphandling kan det vara värt att ta kostnaden att företagets rykte blir förstört. Rena skambud blir därför vanligare.

Den svenska offentliga marknaden är, enligt en konsultrapport från EU-kommissionen, den mest centraliserade i hela EU. Problemen ovan torde därför vara som allra störst i just Sverige.

I denna situation, med stora och allvarliga problem på en marknad som omfattar 800 miljarder, bestämmer sig regeringen för att utreda om en liten avgränsad grupp företag som verkar på den offentliga marknaden ska få göra vinst. Det är så korkat att jag saknar ord. Och under tiden man diskuterar pseudofrågor blir problemen på den offentliga marknaden allt större.

Kommentarer