Den hälsosamme ekonomisten

Men ryktet, då?

En gång i tiden hade jag, och många med mig, förtroende för personal anställda på företag som Tre, Tele2 och Telia. Men det var då. Sedan telebolag och elbolag började anlita callcenterföretag och betala ut provision i förhållande till försäljningen har mitt förtroende eroderats. Jag försöker numera ha så lite som möjligt med dessa företag att göra.

Man kan nämligen inte längre lita på att den man talar med gör sitt bästa för företaget som vederbörande arbetar för. Det kan lika gärna vara så att man pratar med en person som vill göra snabba klipp och därefter byta jobb eller ta ett uppdrag för konkurrenten. Varför skulle en sådan person bry sig om att Tele2 eller Eon eller Tre har ett gott rykte?

Jag tror att företagen generellt har underskattat riskerna med att införa incitamentsbetalning. Det finns ett skäl till att företag alls existerar och det är att man i ett företag kan anpassa styrmedlen på ett sätt som befrämjar företagets värde. Den finns nämligen en inneboende konflikt mellan att maximera flödet av pengar och att maximera det långsiktiga värdet.

Det senaste företag som har fått lära sig detta den hårda vägen är Eon, som skickat ut underbetalda och provisionsersatta dörrknackare för att sälja el. Föga förvånande gick det åt h-e. Några av dörrknackarna har nämligen lyckats sälja komplicerade elavtal till analfabeter. Bra ur deras perspektiv, det blev säkert en bra provision på avtalen. Mindre bra för Eon som får förklara det hela i Rapport.

Vore jag marknadschef på exempelvis Tre skulle min första åtgärd vara att ta tillbaka den verksamhet som man lagt ut på callcenterföretag i egen regi, höja lönerna för personalen och ta bort den största delen av bonusersättningen för sålda produkter. Det kanske blir lite dyrare på kort sikt, men det är attans så mycket billigare än att reparera ett förstört varumärke.

SvD DN GP

Kommentarer